Musikalisk orgie

Laddar upp inför The Soria Moria Ballroom. Det blir grafitgrå råsidenklänning med små guldknappar nedöver fronten, båtringning och trekvartsärm. Lagom snäv, men fullt dansbar. Tänker dansa och dansa och dansa och dansa. Tonight's gonna be a good night.
(bild via lamebook)

It might aswell be spring


Nu igårkväll började snön falla sådär yvigt som jag hade hoppats på. Och som ett brev på posten känns världen lite mer levande. Inne i stan och vid jobbet är det mest smutsigt vatten med blöta snöränder färgade av avgas. Men det går bra. Ute i Kvaernerbyen ligger det som ett litet blött täcke.

Den här sången beskriver känslan.

I keep wishing, I were somewhere else
Walking down a strange new street
Hearing words that I have never heard
From a boyI've yet to meet

I'm as busy as a spider spinning daydreams
I'm as giddy as a baby on a swing
I haven't seen a crocus or a rosebud or a Robin on the wing
But I feel so gay in a melancholy way

That it might as well be spring
It might as well be spring


Sången kommer från filmen State Fair, och vann en Oscar för Best Original Song. Nu vet du det.

Asiater svettas inte som oss


Någon gång på sjuttiotalet fanns det en generad och starstruck kemtvätt. Det gör i vart fall min kväll lite finare.

(via lettersofnote)

Vinterkyla



Hank Williams Sr. sjunger in den førsta helt riktiga vinterkylan i mig; luften stelnar till is när man andas och det luktar nästan røk.

Hem till en nymøblerad lägenhet och soffmys i stora varmt bruna soffan.

The Hut-sut Song


The Hut-Sut Song
Med Horace Heidt
Text och musik av Leo V. Killion, Ted McMichael & Jack Owens


In a town in Sweden by a stream so clear and cool
A boy would sit and fish and dream when he should have been in school.
Now, he couldn't read or write a word but happiness he found
In a little song he heard and here's how it would sound;


Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla, brawla sooit,
Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla sooit.
Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla, brawla sooit,
Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla sooit.

Now the Rawlson is a Swedish town, the rillerah is a stream.
The brawla is the boy and girl,
The Hut-Sut is their dream.

Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla, brawla sooit.
Hut-Sut Rawlson on the rillerah and a brawla sooit.

Tom “Wax Audio” Compagnonis “Stayin’ Alive In The Wall”

Ge-ni-alt.

Koko the Clown







Idag om en vecka börjar lindyhopkursen. Jag och P och Sofie ska bli kastade över stiliga herrars huvuden i helcikelkjolar. Laddar upp i hemlighet med en larvig våg i håret, röda läppar bakom min bok och hög hästsvans.


Lyssnar på Cab Calloway och försvinner någonstans halvvägs in i Minnie the Moochers Wedding in i ett stadium av halvdröm. En trans där jag vandrar i takt till musiken och husen liksom böjer sig och gungar med. Asfalten liksom vågar sig.

Spiderhunter T


Är idag en lycklig ägare till en spindelfri lägenhet (haft en liten jakt med luftgevär och dynamit, allt luktar krut men det är det värt). Efter två dagar tillbaka på jobbet känner jag andan komma tillbaka. Känner lite joie de vivre förfan, sätta igång projekthumör som underblåses av Robins hemmastudioplaner.

Men i väntan på de stora stegen sätter jag på Roscoe på hög volym och får en hemlig celebrity crush på han Johnossitrummisen som är så fin att mitt hjärta spelar dubbeltramp.

Klädd i: båtringad tunt mosstickad grafitgrå och lång tröja (stulen av Robin), vita tights och galen frisyr som tror att den är L i Death Note, fast ljust blond.

Det är inte första maj


Jag orkar inte vänta tills första maj. För lead singerns läbbiga min gör din vinter varm.

Vilken glass äter Moneybrother?


Jo det ska jag nu förtälja.

Moneybrother spottades ca. 18.57 vid ICA Torgkassen i Visby, stiligt iklädd mörka jeansskjort halvvägs på låret, T-shirt och marinblå skjorta över axeln och en stor tygväska, för att försvinna in. Ut kommer han med en 88:an i högsta hugg, och kastar samvetsgrant förpackningen i soptunnan istället för gatan.

Nu vet ni det!

California Gammelmän



California Old Dirty Men. Dagens internettönteritöntera. Det är precis sådana här saker man ska lägga pensionen på. Både pengarna och tiden. Kan inte vänta. Bara 44 år kvar, and counting...

Eurovision

Bästa. Roligaste. Natten. Någonsin.
Kan inte smälta allt. Jag får skriva allt senare. Jag ska aldrig mer tänka att jag aldrig mer ska dricka, alkohol och lusten att dricka det skapade denna natt. Jag ska döpas i vigvodka och nattvardsvin.

Rufus Wainwright


Konserten var schizofren. Under del 1, innan pausen, fick man inte applådera. Det var mörkt, sedan stegade han ut i en lång kappa/klänning; svart/marinblå med stora veck i det långa släpet och många långa svart fjädrar runt halslinningen. I bakgrunden på skärmen visades stora ögon som var täckta i tjära som öppnades och stängdes. Han spelade mest låtar ifrån All days are nights: Songs for Lulu. Sonetter, näst intill klassiska stycken som parat sig med en svart Broadway.


Man var nästan illa berörd, man satt helt tyst och vågade knappt röra sig, ville inte störa. Det var lite jobbigt.

Sedan blev det paus.

Och sedan bär han plötsligt svarat tights och en underlig barnslig variant av scoutväst. Han är glad och skrattande gayig istället för dödsallvarlig och småpretentiös i del 1. Sjunger fel och avbryter sig själv och skämtar bort det och börjar om. Kallar sig själv och Antony Hegarty för 'big gay piano queers'. Är läskigt charmig.

Och sista encoren är Going to a Town, och jag är i himlen.

Post Scriptum
Men du dam, första raden, rätt framför mig som hade en enmannsshow med egen dans och sång till hela konserten, må du och ditt tillgjort skakande huvud brinna i helvetet för dina synders skull.

Pink Martini



China Forbes röst gör mig vek i benen, pirrig i magen, snurrig i skallen, bultig i hjärtat.

Jag vill leva i en film med långa klänningar med svepande fållar där hon sjunger allt jag säger simultant då det sägs. Kristallkronor i Sydamerika, och franska takvåningar med opiumstinna konstnärer i högar av sammetskuddar och Parismånen som enda ljus i skratten och praten.

De har destillerat allt som är vackert och på riktigt och sant.

Du är? Är du? Vem är du?



iamamiwhoami-grejen har börjat ta ut sin rätt på mig.

Trä, mandragora, djuren. Den semisexuella återfödseln.

Mina första okvalificerade gissningar låg på Röyksopp, The Knife eller Múm. Men media skriker Gaga och Christina. Låt dem skrika halsarna hesa.

Förr eller senare, som alla virala PR-kampanjer, avslöjar de frivilligt sig själva. Eller så dör de leende och tänker att de har satt ett spår och skapat ett frågetecken. Det har blivit som Lost för mig, det här. Jag vill inte längre veta. Den dagen jag får veta sörjer jag.

Jag vill att myterna ska få leva.

Såsom på internet, så ock på jorden.

Sex med Peggy Lee

Det luktar bussväg parallellt med Stångån om Peggy Lee.
Det här lyssnade jag på när jag åkte in.
Det här när jag tog bussen hem.
Quelle femme.

Googla Translate - den hemliga webpoeten



Efter att kvällen dött ut roar jag mig med Google Translate och låtöversättningar.
Jag snubblar över lite vardagslyrik och situationskomik i samma låt, Seu Jorges bossanovatolkning av Life on Mars (ifrån Wes Andersons Life Aquatic with Steven Zissou).

Jag vill öppna luften du
Hans makt kommer från solen
Mina mått
Därefter kommer
Låt oss leva livet
Och då det gäller
Om du inte förlorar vem jag är
Jag vill flytta
För ett Life on Mars


De tre språkens missförståelser och teknologiska lost-in-translationismer blir med ett knapptryck poesi.

För att inte tala om följande lite mer svårfatteliga misstolkningar ifrån samma låt:

Och låt slip de dåliga systerwebbplatser
Och om framtiden gör alltså
Vill inte gå bo i kr


Så med en kaffestinn, fnissande hälsning till alla dråpligt dåliga systerwebplatser;
Godnatt.


EDIT:
För ett gott skratt att förlänga ditt liv med, översätt Jacques Dutroncs J'aime les filles till svenska med Google Translate.

Jag citerar:
Jag gillar tjejer masugnar
Jag älskar tjejer som arbetar i kedjan

Om du gillar det här, ring mig


Jag gillar tjejer med pappa

Tu Vuo Fa l'Americano



Spelar The Puppini Sisters på høgsta volym i min fødelsedagsipod, førsøker att undvika offentliga danssteg.

Ni ligger hemma och søndagsmyser medan jag jobbar; sæljer kaffe på kaffe, kyllingsallat, smørbrød och solboller. Sorterar jobbets CD-skivor - dømer ut halvparten (med namn som 'If you seek Amy', 'Feta bakishits på Samson') till soptunnan, och arrangerar resten i rætt fodral. Sorterar så att de mest spelade står mest lættåtkomligt.

Om någon rør min ordning kommer allt att falla; jag kommer sværa och skrika. Jag ska førsøka behålla lugnet. Gatorna ær som madrasserade væggar nu; fluffigt vita, vaderade, så jag ska nog vara lugn.

Får førsøka spela Tu Vuo Fa l'Americano på repeat i huvudet tills det utplånat alla størningsmoment.

00-talets uppgång och fall (when the heart guides the hand)



Jag vaknade i morse, förvirrad och lite morgonkåt efter en underlig dröm.
Sedan när jag väl vaknade till kunde jag inte förstå riktigt vem och var jag var; försökte stapla upp alla fakta, men allt jag kände var nostalgi och en känsla av saknad.

Det ena ledde till det andra, istället för att försöka hitta mig själv i det nya decenniet började jag bakifrån och staplade upp 00-talet för mig. Var tvungen att lyssna igenom det några gånger för att hitta fotfästet.

Här är i varje fall resultatet, kärleksbarnet jag fick med tvåtusentalet, det bästa av det bästa i musikväg fast destillerat. (klicka här för spotifylistan).

Utan inbördes ordning (bortsett från den första, för den är och var bäst):
- Madonna, Impressive Instant
- Antony and the Johnsons, For today I am a boy
- The Hives & Cyndi Lauper, A Christmas Duel
- Jenny Wilson, Clattering Hooves
- Motoboy, Ride my Wild Heart
- Bloc Party, The Prayer
- The Killers, All the Pretty Faces
- She & Him, I was made for you
- She & Him, Black Hole
- Kaizers Orchestra, Ompa til du dør
- Rilo Kylie, Breakin' Up
- The Knife, Silent Shout
- Wolfmother, Joker and the Thief
- Magnus Carlsson, Det värsta av allt
- Weeping Willows, Midnight Train
- Laura Marling, Night Terror
- Radiohead, Street Spirit (Fade Away)
- Thom Yorke, The Eraser
- Thom Yorke, Harrowdown Hill
- The Verve, The Drugs don't work
- Richard Ashcroft, Check the Meaning
- Marilyn Manson, Heartshaped Glasses (When the heart moves the hand)

Nu sitter jag tömd på tvåtusentalets musik, och nittiotalet knackar irriterande nog på dörren. Jag inser plötsligt att detta är det fjärde decenniet jag upplever, känner mig äldre än vad jag är.

Fär det enda som är sant är det värsta av allt.

Public Service



Nu när hösten har tagit i med hårdhandskarna så börjar man att uppskatta inomhusaktiviteter och apati, eller ibland antipati. En inomhusaktivitet jag verkligen har börjat hitta tillbaka till är radiolyssnandet, och den aktiva varianten av det. Jag brukade när jag var yngre gnälla massa om att jag är emot det passiva radiolyssnandet, t.ex. i butiker eller lugna favoriter. Sen har vi ju den mer aktiva varianten där man kan härja på egen hand, bli upprörd, för att sedan lugnas av någon låt som plötsligt körts in i debatten. Typ Ring P1, eller Klinga på P2 om världsmusik.

En annan favorit, som dock ej hör till musik osv, är Godmorgon Världen. Delvis för det klockrena namnet, samt för att det är så fint och populistiskt.

Fast det roligaste är de högtravande kulturprogrammen. Jag får alltid en bild av att man har tagit två (oftast kvinnliga, 25-28-åriga) praktikanter och gett dom en diktafon och en fribiljett till någon obskyr utställning. Sedan har de fått leka lite som de vill, kommit på ett flummigt ämne som ska 'analyseras' för att sedan krydda hela programmet med internskämt dem emellan som gör att de aldrig kommer till punkt.

För rätt länge sedan hörde jag ett sådant program på någon public servicekanal. Två tjejer spånade om lyckan i konsten. Det var inte ett tokigt upplägg då nutidskonsten ofta kan vara lite dystopisk eller ideologisk eller rentav propagandistisk. Ivf gör den titt som tätt anspråk på att provocera (huruvida den är det återstår till gemene man att avgöra). Och vad händer? Den lysta intellektuella debatten i programmet utgår, och ersätts av att de fnissande går runt i utställningslokaler och pratar om vilka färger som gör dom glada.

"Jamen, rosa och silver, det tycker jag är lite roligt. Då skrattar man nästan lite, liksom allts...eller vad tycker du?"
"Jamen äääär det verkligen lycka när man är glad? Alltså, jag tänker, vad är lycka? Eller vad säger du?"

Jag tycker världen om public service, men får för mig att kvaliteten urlakas för varje år som går, ivf på kultursidan. Det kanske är inbillning, men P3 kan användas som argument. Från en rätt sjysst kanal som fungerat som ett lite smartare och roligare alternativ till kommersradio à la Radio Match (för er som minns den eran) till en skrikig Sanna Bråding som snackar snoppar med Melinda Wrede. Eller jag vet inte, ungdomen kanske gillar det där skrikiga flamsiga. Jag kanske börjar bli tantig.

Men vafan, nog ska väl intervjuarna/programledarna kunna ställa lite frågor om musiken/konsten och vad artisterna vill i intervjuerna snarare än att skämma ut sig, medan man hör hur artisten i fråga blir mer och mer skeptisk. Mja. Vi får se vartåt det barkar.

Tidigare inlägg
RSS 2.0