Night Terror


Jag önskar att snön inte föll så stilla och odramatiskt och tyst. Det får det att kännas mer som kärnvinter och fallande aska än en magkittlande upptakt till julmys och grandoft och allt det där.

Den lägger sig inte i drivor. Den ligger bara som små puderstråk som vägrar fästa vid marken, och pytsas runt lite lojt av vinden. Som små små sanddyner.

Det som rök i första chockvågen var mobilen. Och Ipoden. Och mitt humör. Och min vänstra fot. Och min ekonomi.

Och på balkongen står allhelgonahelgens pumpa och hånler åt mig. Det jävla svinet. Ingen sympati finns att få. Håhåjaja. Jävla skit.

Soundtrack

(bild via graphicsfairy)

Rättelse

Okej jag tar tillbaka det där jag sa. Den värsta livssönderknastrande ångesten man kan uppleva är den när man inser att man är samma ADHD-barn som man var när man var sexton, och att ens sätt att hantera det inte har ändrats märkvärt.

Vill tro att mycket att mitt liv kunde förändrats på sex år. Den mest påtagliga skillnaden är väl att jag nu har ett jobb och en ekonomisk situation att ha ångest över också. Och bor för långt bort för att kunna åka hem till mamma och böla och bli klappad på håret.

Mitt nufunna mogna sätt att hantera den här känslan på är att skamäta en hel Big One Triple Cheese-fryspizza framför Grey's Anatomy som jag inte ens gillar.

Lördagen


Det finns få saker som ger mig en sådan livssönderknastrande ångest som att dricka cava ur sladdrig plastmugg. De där räfflade som går sönder om man andas på dom.

Men det gjorde jag och bet ihop, tills jag var lullig nog att tänka på annat.

Dansade och dansade och dansade. Snurrade runt i studentklänning framrafsad i garderobens mest bortglömda hörn. Tog en timme att stryka. Vad gör man inte för ett Black & White-tema. Sedan vann mitt lag "De stygge Kaninerna" det svartvita quizzet, tack vare vår instruktör som hade obehagligt bra koll på vilka färger de olika lagen i norska tippeligen spelar i. Vann After Eight.

Sedan avslutade vi på Kaffefuglen. De lagar en elak whiskey sour, de.

(bild via oslopuls)

Videoliknelse


Ungefär såhär känner jag mig just nu. Fast inte gällande någon sångförmåga. (Ni kommer vilja sänka volymen)

Sover på soffan

Är helt slut. Har börjat mitt nya jobb nu. Det är roligt. Är trött. Somnade på soffan igår mitt på dagen. Vaknade och förstod ingenting. Trodde det var en ny dag. Det kändes som det hela dagen. 8 days a week.


På fredag blir det dans på Storsalen. Och på lördag blir det bli kjent-fest på Swingklubben. Temat är Black & White. Skulle helst av allt vilja se ut som Hadda Brooks här på bilden, men jag är ju snarare albino (ett till favoritord) än neger (egentligen inte så mycket av ett favoritbord, men man är ju inte rasist) så det går nog dåligt. Släpar fram den gamla studentklänningen och stryker den istället. Den har klädda knappar. Jag är sjukt förälskad i klädda knappar.

Jag vill nog bara sova just nu, men jag är för hungrig. Är för trött för att laga mat. Snusar mängder istället. Köper snus för alla drickspengarna just nu. Mmmmm....drickspengar. Charmigt det alltså.

Mest av allt längtar jag till mer lindyhop. Det är lite för roligt. Jag kommer inte över hur roligt det är. Usch alltså.

Venedig


Har i två dagar drömt om Venedig, som jag aldrig besökt. Jag vaknade upp i förr går med vattenfyllda gränder på hjärnan, och gondoler där jag satt och försökte fly undan vattnet. Det var aldrig en mardröm, det var en dröm som var en dröm som blev en dröm jag vill uppfylla.

Jag vet inte varför jag nyss fick för mig att jag måste ta mig dit, men jag måste. Jag ser framför mig vattnet och höga hus runt mig, nästan klaustrofobiska höjder som lutar. Och jag vet att allting sjunker. Eller vet och vet. Någon har någon gång sagt det.

Jag tror att Venedig sjunker och att jag måste hinna dit. Med dig, du hemliga förälskelsen. Det vore vackert att vara där med dig. Jag skulle vilja hinna med det med dig. Innan hela världen ligger under vatten behöver vi den resan. Vill du följa med mig, snälla?

Guldfolie

När jag mötte Sofie tänkte jag mest bara köpa pynt till lägenheten och spit inför festen.

I mitt jobbskåp ligger klirrande kassar, en ny brosch och plastspindelnät.

Och i en annan påse ligger en hellång guldklänning med kort släp, halterneckskärning och svepande kjol. Sofie gissade på sent trettiotal, tidigt 40tal. Dragkedjan har nog blivit bytt, men den är en galaklänning värd röda mattor och champagne och... gud, jag vet knappt vad. Det bästa är att den bara kostade 250 kronor på UFF.

Det är nog det finaste jag äger. Jag ska lägga upp en bild när jag kommit hem. Jag är så lycklig att jag kunde gråta.

Regntunga skyar


Pappa har tagit den här bilden i Visby, och jag ser på den med en konstig längtan i blicken med Regntunga Skyar på hög volym. Är lycklig men sentimental.

Och på måndag börjar jag på Evita Espressobar i Smalgangen på Grønland. Ser framför mig konstant kafferand under naglarna, och vackra kläder jag äntligen kan ha (och förstöra) på jobbet efter ett år i uniform. Går från underbara kollegor till underbara kollegor.

Eller som min ömma fader hade sagt - från klarhet till klarhet.

Maskerad

Det här med halloweenutklädnad har tagit upp mycket av min tankeverksamhet i det sista. Men efter idélampa över huvudet med Pernilla så köpte jag en mask på panduro, glitterlim och släpade ner oljefärgerna från vinden.

Resultatet är så jävla meta att jag får huvudvärk: Misshandlad kvinna i finaste stassen som ska på halloweenfest och försöker dölja blåmärkena med sin harlequinmask.


Vi alla har helt enkelt inte lika mycket tur som Marie som helt enkelt bara behöver dra fram lejonmanen och vara Cousin It:


Varför suger ni?

Ni har världens sämsta smak. Varje gång jag besöksrekordar är det på så sjukt ovärda saker som sätter mig i en dålig dager. Tänk efter lite nu. Jag tror kanske att jag hatar er.

Jag vill egentligen bara gå och lägga mig och sova ett par timmar, men jag ska iväg på lindyhop nu och dansa och dreggla över snygga män. Så det så. (Gudjagvillbarasovasnällabraentimmevarförhardygnetsåfåtimmaråhguuud)

Om ni för övrigt är i Oslo den 20 november så måste ni gå på The Soria Moria Ballroom, för det är det kanske roligaste jag varit med om. Man dansar hela natten lång, i fina kläder.

Dagens outfit:
Jag är bara allmänt snygg. Skit i resten. (Imorgon ska jag vara hårmodell.)

Höstluften kommer inte från fjorden



Det luktar trettongradig luft och löv och blöt asfalt när man väntar på bussen.

Det känns som att allt går så långsamt, som att man går i vatten trots att allt händer fort fort i ultrarapid och jag vet knappt vad jag gör men jag gör det ändå.

Jag får gratisbiljett till The Baseballskonsert där jag hjältemodigt hindrar slagsmål. Träffar vänner jag inte visste att jag hade. Bjuder Pernilla på en spontan middag bara vi två, hemma hos mig. Nästan som en date. En kvinnlig bromance. En hoemance. (Ni vet var ni hörde det först när det catchar on). Har knappt lediga kvällar.

Jag är livrädd för hur det kommer kännas när allting saktar ner, och det plötsligt är julafton och jag sitter ensam i Kværnerbyen med massor av vin och glögg, långt hemifrån, röker på balkongen och sjunger stilla natt för mig själv med Baileys i kaffen. Jag försöker att romantisera bilden för att slippa bli besviken över att ängsligt spöka runt i lägenheten och hoppas på att någon är där, trots att de enda fotstegen är mina egna.

Jag tror att det är bäst om jag bara gör utan att tänka efter nu. Att tänka är överskattat. Jag vill göra misstag och vägra lära mig något av dom nu ett tag.

(Tack för besöksrekordet, bockar och niger.)

ergo sum

(bild via olelynggaard)

Jag bor, ergo sum.
Första natten i nya, fortfarande fabriksstela, sängkläder och i en stor ny säng. Rummet luktar annorlunda än vad jag är van vi, men på ett bra sätt. Sov med fönstret öppet och hörde bilarna på avstånd.

Det har hänt mycket i det sista. Smyckesmodevisning för Ole Lygnggaard Copenhagen (uppklädd till tänderna, låtsas passa in, springa när man fått goodiebagen efter att ha svept gratischampagnen) och ett nytt jobb som barista.

Det känns som att jag lever på magkänslan just nu. Allt som bubblat under ytan, små tvivel eller saker jag inte varit nöjd med i livet kommer fram och så ändrar jag det. No regrets och allt det där. Plattan i mattan.

Och så på lördag ska jag och min nya rumskompis Silje på The Baseballs, liksom av en händelse. Det här blir bra, väldigt väldigt bra.

Längtan är ett trevligt men pretentiöst sätt att säga att JAG VILL


Drömmer just nu om bakfulla morgnar med perkulatorkaffe på balkongen i Kvaernerbyen, tomaterna som blommar i höjd med benen och två norskor som på sitt sjungande språk undrar vad som hände under gårdagskvällen.

Eller tokdeppiga vintermörka senkvällar då man ligger i sitt rum under nyinköpta lakan och undrar om någon någonsin kommer att bli kär i en igen.

Men mest av allt längtar jag efter att sitta med goda vänner på vinteriskalla uteserveringar som på franskt vis ser ut mot vägen, sida vid sida, utan att se på varandra, och bara känna att det här är livet och livet är bra. Vi behöver inte säga så mycket. Jag är nöjd.


Ungefär som ikväll, då jag, Sofie och Karoline satt på Asylet och Dattera til Hagen och huttrade i den hyfunna höstkylan och tänkte att ja livet är bra, om det är inte är bra så är det för det bästa.

Sex med Liv


Efter en lång arbetsdag, som trevligt nog avslutades med lindyhopträning på Bårdars Swingklubb, och vin och tapas på jobbet är jag färdig. Färdig, slut, uttömd. Som en sladdrig fryspåse efter köttfärsen är tinad och hälld i varma kärl. Men nöjd och glad.

Efter de senaste två veckornas kaos i kärlekslivet (singel nu för er som missat den lilla bomben) och bostadssituationen  är allt nu färdigt, fint och uppklarat. Nästa torsdag flyttar jag in i ett rum i ett kollektiv med två underbara norska tjejer. Känner mig eftertraktad efter att på söndagen lagt ut en annons om att jag söker rum. Fick 10 svar på en dag. Tog rummet på måndagen. Nu är det bara den sista väntan kvar sedan är allt...ja. Lugnt. Lugnare.

Braziljackfågeln har byggt sig ett nytt rede, i ett nytt träd.

Inte för att det hade något med Liljeroth att göra.

Nu førsvinner jag

Jag førsvinner nu, tills allt ær bra igen. Har ett liv att ordna upp først. Det ær kaos. Ær inte så bra på kaos.

Uppdatering

K2  bestiget. Allt är vid ett ekvilibrium. Allt är statiskt, och därför vackert.

Sjunde September 2010


Jag har ett diskberg jag har döpt till K2 tio meter ifrån mig. Det måste bestigas, besegras för att sedan belönas med en för en gångs skull välförtjänt öl.

Men ni känner mig. Eller jag antar att ett par av er känner mig. I och med att ni är sämst på att kommentera så vet jag egentligen inte vilka ni är. Förutom någon kille som behandlar kommentarsfunktionen som en slags lunarstormchat. Men för all del, det är fan ett lyft. Men till poängen, ni suger. Och poäng två, ni känner mig.

Jag väljer att i en timme till beundra K2 på tio meters avstånd med en oförtjänt öl i en slags profylaktisk hyllning och för tidigt uttaget firande. Jag föredrar att lyssna på the Turtles, O'death och covers på norsk swing framför russinhänder.

Sjätte September 2010

Jag sätter mig på tåget efter fyra timmar och lika många öl efter jobbet på Bar'deaux, som är det bästa och bekvämaste och finaste stället i Oslo. Jag plockar upp det halvtomma cigarettpaketet som någon glömt på tågsätet innan mig och smyger skamfullt ner det i väskan. Nickar artigt mot tjejen som sätter sig ett säte bort. Ett säte emellan oss. Plockar artigt, mycket artigt bort mina påsar med kvarglömda grejer från jobbet från det. Skapar ett luftrum mellan mig och människorna.


(För såhär funkar det med tågen/trikken/t-banen i Oslo; du sätter dig vid guds nåde inte bredvid någon. Du ställer dig hellre och lider en halvtimme vid dörrarna än ber någon hoppa in de två platserna de har lediga bredvid sig in till fönstret. Och om du ber flyttar de sig inte. De rör benen i en obekväm rörelse utåt så att du måste smeka din bak mot deras knä för att hoppa in, längst in, för vem gud flyttar sig?)

Jag går till slut av tåget, efter att ha artigt rest mig upp för att signalera till hon tjejen två platser bort att nu är det min hållplats. Känner ölen stiga mig lagom till huvudet. Stiger ur tåget i mina nya svarta enkla jeans. Jeans som säger att jag inte bryr mig om dig eller dig eller dig. Bara enkla svarta jävla jeans, Ingen hög midja. Bara svarta nya jeans.

Halvvägs uppför backen märker jag att jag har en tävling mot en tjej som är ute och tränar. Nybyggerveien ligger lång och släntrande uppöver, och trots min nytända Marlboro och hennes fräscha nyrika träningskläder ökar jag takten emot Beach Boys som spelar i Ipoden. Tangerar hennes takt. Ökar för att vinna. Jag märker att hon märker.

Sedan blir jag flåsig och erkänner nedlaget. Saktar ner, som av en händelse.
Men vet ni? Allt är bra. Trots förluster i backlopp, och att hævskåpet (alltså skåpet under vår stora ugn där bullar och annat gott hæver dvs jäser) och kylskåpet och matheisen på jobbet är trasiga är allt bra. Jag känner mig som kungen av världen. Trots förlusten av vuxenpoäng att dricka fyra öl och ett glas vin över en bok, och snacka med bartendern från Seattle man bara lärt känna över sin fungerande alkoholism.

Allt är otroligt bra. Hur kan det inte vara bra med ett soundtrack som detta.

Universum hatar mig, men det går bra för jag hatar universum tillbaka

Förra helgen var jag jättesjuk och höll på att dö (true story faktiskt nästan) för att jag var så febrig och sur och gnällig. Då tycker jag att jag har fått min beskärda del. Men inte då.

För i fredags var det dags att shockspringa med galna ögon till legervakten, alltså norska akuten(fast det låter typ som en kolloledare), igen. Sedan står man och flåsar i fem minuter vid trikkhållplatsen och skäms lite för att man inte behövt springa, sedan sitter man och vill att trikken ska gå fortare för man håller ju på att DÖ här, hallå.

För jag fick någon allergisk reaktion på jobbet. Kliande utslag som till slut blev jätteäckliga blåsor som man kunde se när de växte fram över händerna och uppöver armarna. Och då trodde jag helt säkert att kliigheten var ett tecken på organ failure. För jag är inte allergisk mot något. Men nu trodde min kropp att jag var det. Och reagerade som fan.

Så nu äter jag antihistaminer och kortison. Och kortison är ingen barnlek ska jag berätta. Det smakar JÄTTEäckligt. Och ibland så fastnar den på tungan istället för att åka ner med vattnet och då kan man lika gärna göra slut på eländet för då förvandlas det till en pulvrig massa som geggar ut sig över hela tungan och smakar typ... döda människor och klingonbajs.

Är det så konstigt att jag är bitter och paranoidnär universum behandlar mig såhär? Nej nu ska jag till jobbet och se om jag fortfarande är allergisk mot något där. Wish me luck.

Ärlighet

Okej, såhär. Min pojkvän ligger inne i vårt sovrum och låtsas sova för att han egentligen är lite sur.

Men allt jag kan tänka på är hur mycket jag vill komma ut ur garderoben här.

Nu gör jag det. Nu kommer jag ut ur den.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0