Smaskigt fakta

Ni trodde jag var död, va. Men inte faen, nej nej, bli inte besvikna nu, jag andas, lever, frustar runt som en vårkläckt kalv på halvgröna/halvskitgula ängar.

Återvänder för att hylla Anna. Anna säger i kort format vad jag känner i den här bloggposten, i den här bilden.

Och skapar precis samma könsla, vilket ju är ett litet antiklimax.


Jag känner så att jag lite vill ge upp när alla andra är så kreativa och smarta och gör saker av sitt liv, och uppnår saker. Merparten av minna vänner har antingen fått en eller annan chefsroll, precis blivit färdig med magisterexamen i något astungt ämne (typ matematik) eller blviit antagna på superfina skolor i något utland (hej Helena, grattis igen, du förtjänar det till tusen!). Ochd et gör mig såklart asglad. De förtjänar allt. Men vad håller jag på med?

En del säger att jag har ett bra liv. Att jag har fina egenskaper och är kreativ och smart och sånt och lite halvsnygg på en bra dag. När jag inte jobbar (och jag gör det dessutom bra, jag är fan grym på mitt jobb för det mesta) så dansar jag lindyhop och blir bättre och bättre på det och lär mig massor, och om jag inte gör det så ja, då dricker jag öl med vänner.

Det är väl kanske inget dåligt liv. Men alla andra verkar vara så mcyekt mer kreativa, så mycket mer smarta. Antingen har de medfödd talang eller så har det ämnet i sig att arbeta för sina mål.

Jag tänker att jag borde vara/veta bättre.

BEFÄNGT.

Vårregn


Spring Rain, John Sloan, 1912

9 plusgrader, solsken ibland överskyat av små moln med spiggregn prick prick prick mot huden. (hellre det än bombregn kaboom-kaboom över Tripoli).

Har ledigt kvällen ut och imorgon, men vet inte hur jag ska bete mig när det plötsligt luktar vår. Har glömt vad man hittar på. Så jag syr om några kläder och inser att det är det enda spännande jag har att säga om livet just nu.

Holton Rower häller färg


Sex med Rob Pellegrino



Den som gissar alla tre karaktärerna rätt får en kram och kanske en snäll länk. Och vi vet alla att tvåan är lättast.

Yoko Oh No


Jag får en skön känsla i magen när jag tänker på att människor som Yoko Ono fortfarande finns. Jättevackra små asiatfåglar klädda i svart, hukad lite hastad gångstil.

De känns anakronistiska, ett sista döende andetag av nittiotalet. Jag trodde inte den här kulturen fanns längre.

Ni vet, den där New Yorkiga kulturen där du kan komma offentligt i tre minuter utan att bli gripen för ofredande.

Internetart




Sieg


Här är en tavla av en känd person. Jag tänkte att vi kan leka tjugo frågor.
1. Är personen kvinnlig? Nej, man.
2. Är han inom nöjesbranschen? Nej.
3. Är han politiker? Ja.
4. Lever han? Nej,
5. Är det Adolf Hitler? Du vann!

Och estetiskt sett så var han inte helt värdelös. Men annars saknade han nog de flesta värden.

Varde ljus



Brooklynbaserade konstnären Adam Frank har gjort en otrolig serie skuggprojicerande oljelampor, Lumen. De går loss på 34,99 gröna dollars på rea på perpetualkid.com under deras Home and Garden-sektion.

De påminner mig om Fred Eerdekens, fast i ett mobilare format. Sponsra mig, ge mig, ta mig.

Ett vitt nästan tomt rum, bara en stor soffa som nästan är en säng mitt på golvet, bord som nästan är piedestaler med trädljusen på. Och någonstans ifrån hör man My Morning Jackets Librarian, så tyst att den bara anas. Så ligger man på rygg mitt på soffsängen som kunde tagit tiotalet människor egentligen, och fönstrena är täckta av vitt silke.

Pinup



Det finns nakenhet. Och så finns det nakenhet.

Och det här känns nästan mer intimt och utelämnande än att vara utan kläder.

Good point, sir. Good point...


(via thedailywh.at)

Midnight Rambler


Det här är presenten min pappa fick i 49-årspresent. Ett litet tribute till Midnight Rambler, gjord på dyra dyra konstnärsartiklar såsom spritpenna och upphittad plywood med vitfärg. Och ja, texten är spegelvänd även irl, från den absolut bästa delen av låten.

Vad de här på Gotland kallar rauk'n'roll.

Sex med Fred Eerdekens



Jag ska en gång jag också göra skuggord i bomullsmoln i mitt rum. Fred Eerdekens ståltråds- och bomullsinstallationer är...i brist på ett mognare ord, sagolika. Att leka med ljus är roligare än att leka med dockor.
Det är något med belgare. De vet hur man gör det enkla vackert. Det ligger i deras nationella själ.

Munch


Nu har Fanny lämnat mig, tom och spenderad i en tyst lägenhet.

Det krävdes ett år tills jag gjorde turistrundan på riktigt. Skoskav i nyinköpta högklackade och omlottklänning (tack Fanny). Trött nacke. Vi krönte det med Munchmuséet efter fötterna vilats upp i Botanisk hage.

Och jag blev om jag inte var det förut kär. Och tacksam för att Skriet och Madonna till slut hittad vägen tillbaka ifrån klåfingrade händer och fuktskadade källare. Färger och spegelvända litostenar. Suddigt och så plötsligt noggrant.

Och mest av allt förälskade jag mig i Modell vid korgstolen. Jag köpte en inramad reproduktion till mina föräldrars nya lägenhet i inflyttningspresent, men säg det inte till dom. Det ska bli en överaskning.

Jag vill ha den själv. Jag drunknar i hennes kropps blekhet. Kanske är det bara kall morgonsol genom fönstret när han målade av henne, men jag gillar att tänka att det kunde varit jag.

Självporträttsnatt


En lång rastlös natt har resulterat i två självporträtt utifrån fotografier, de skräpar på facebook. Jag blir inte klok på mina käkar. De känns trotsiga och manliga när jag försöker se formen.

Det är så svårt med självporträtt. Min bild av mig själv krakelerar när jag måste handskas med mig som drag och i sönderplockade bitar. Jag känner mig som ett kollage. Stort öga från en reklam, ett annat mindre från ett reportage, svartvitt tidningsansikte och röda skämsfläckar av silkespapper på kinderna. Jag vill inte försköna eller fula ner. Önskar jag kunde, men min mediokra förmåga tar stopp när jag ens försöker leka.

Den dagen jag kan måla mina åh så synliga kungligt blåa blodådror över bleka bleka bröstkorgen, som går som ett underligt nät eller spindelväv och kransar sig in i bröstvårtorna. Den dagen är jag nöjd och glad. Kan inte sluta se på dom. Trådarna under huden.

wordle är kul nästan alltid


Tiläggshistoria

Mannen hette Adrian, säger pappa. Han förklarade att han var kvartsbritt, kvartsspanjor, kvartsindian och kvart hund. Sedan började han yla.

Bar Llife in Saint Louis, 1980


1980 liftade pappa runt i USA. Han har berättat några historier därifrån; när de hitchhikade med två män som bar på pistoler och letade efter negrer att skjuta i södern, och lite andra. Han tog vackra fotografier, börjanavåttiotalskorniga med stora svarta partier och äkta hantverk utan bildstabilisator och digitalt. Megapixla mig hit, megapixla mig dit.

Han tog ett foto på en bar i Saint Louis, på en man med stor svart mustasch och bandana, och en kvinna i bakgrunden. Den är mörk med vissa överexponerade partier i ansiktena som visar att mannen ler så att kinderna gropas.

Här är min blyertstolkning av den bilden.

Oslo - en musikalisk upplevelse


Bernard Ott, Le Virtuose

Någon i familjen över oss har sedan vi flyttat hit titt som tätt, gärna under seriösa samtal eller sena sömna nätter, övat på de tre tangenter han eller hon lyckats lokalisera på pianot.
(DU: Men pianot består ju av massor av tangenter! JAG: Ja, det var väl dit jag ville komma.)
I samma ordning. En timme i sträck åt gången.

C C E G, C C E G. Om och om och om igen.

Men nu får vi vi lite omväxling, som ju som bekant förnöjer vardagen.
Nu har personen funnit sin virtuosa vägledande stjärna; blockflöjten.

God strike me down.


EDIT: Åh gud i himlen, nu spelar han/hon båda samtidigt.



Life Satisfaction Sofa

Min vän Helena (den lockiga blonda högst upp) studerar industriell design i Lund. Det här har hon och två kurskamrater skapat för Möbelmässan i Milano på temat Design by Numbers, för att sedan ta sig vidare till Berlin.
Soffan är baserad på statistik som visar life satisfaction i olika länder. Så soffan är en faktiskt modell av världen, och beronde på var du är så sitter du olika bekvämt.
Materialet är skum och täcks av ni vet det där som de mjuka bollarna man hade på gympan var täckta av.
Det här är ett exempel på varför konceptuella möbler är mycket intressantare än konceptuell konst och mode (även om jag också ser de gemensamma nämnarna), den estetiska delens anpassning till denpraktiska tillämpningen blir så mycket mer obunden än inom modet, och så mycket mindre töntigt statement än inom konsten.
Heja Helena!

Självporträtt no.1


Låt oss kalla det ett startskott i vältrande i mig själv och mina drag.

Tidigare inlägg
RSS 2.0