Tack

Jag vill ta tillfället i akt att tacka för alla mail, telefonsamtal, sms och välönskningar jag har fått. Det gör så gott i hjärtat. Känner de som drabbats av död i familj eller i vänkretsen och jag känner inte att jag tar mig friheter när jag säger att alla sänder dom all tanke och kärlek.

Oslo börjar gå tillbaka till ett halvvägs normativt tillstånd, som jag skrev igår. Några av avspärrningarna börjar dra sig tillbaka mot Youngstorget men det är inte många meter. Man hör fortfarande pilisbilssirener och militären vaktar de gränser polisen har satt upp. De flesta krossade rutorna har blivit igenspikade med träplattor. Det ösregnar fortfarande här. Alla vänner eller rentav nästan okända pratar fortfarande om vad som ahr hänt, hur man blev berörd. Det är helt sjukt att se hur alla går samman här. Efter alla gråt och shock står vi alla kvar som medmänniskor istället för hat- och grälsjuka individer som vill se blod. Ingen som jag har pratat med varken i jobebt eller i vänkretsen önskar att se Anders Behring Breivik död. Alla pratar om att stänga av TVn under hans rättssak imorgon, för att om han får chansen att tala så får han som han vill. Han får göra sitt budskap hört.

Imorgon klockan 18-00 går vi i roståget från Rådhusplatsen Det är just nu inte tillåtet med fackeltåg som var planen för att skydda deltagande, så vi bär rosor istället för eld. Symbolen talar för sig själv.

Jag vet att många har använt Maria Menas version av Mitt lille land som tröst och kampsång för att stå samman i den här helt jävliga och sjuka situationen. Jag har idag på jobbet spelat Iris DeMents Our town, och vi och många andra som har hållt öppet idag har tänt ljus.

Man har en stor lust att vägra läsa tidningarna eller höra på radio eller se på TV just nu. Man vill inte behöva tänka på det. Men jag tror att det är precis det vi måste göra. Oslo är min hemstad sedan mer än två år tillbaka, det är här jag har alla mina vänner, alla mina rötter i mitt vuxna liv. De senaste dagarna är alla oavsett pass och visa norska här. Det enda vi kan göra är att gå vidare, men inte glömma och se bort ifrån allt som har hänt.

Explosionen i Oslo


Vill bara att alla ska veta att jag och alla jag känner har klarat sig. Vi är alla omskakade men under omständigheterna har vi det bra. Inga skador.

Ibland blir ord fattiga och tomma. Och för att förklara det som har hänt så är det bara i de enklaste formuleringar. Det känns fortfarande helt sjukt och bisarrt.

Jag var på jobbet när det hände, på Smalgangen på Grønland. Plötsligt skakade huset och det smällde. Jag och min kollega gick ut och ser oss runt och frågar vad det var som hände. En kund menar att blixten har slagit ner i huset. Sedan hör jag en stamkund som då sitter i telefon säga bomb. Bilbomb. "Di har bomba regjeringsbygget!" "Nei, det kan ikke vaere sånn..." "Nei, jeg snakket nettopp med nevøen min, han det var VG-bygget!" "Nei, jeg lover, det var lynet, jeg så det, like ved brua!"


Någonstans i allt finns en oförståelse. De som har telefoner med internet börjar se i mediabruset. När vi har förstått att det verkligen är en bomb börjar vi ringa till alla vi känner. Får inte tag på mina gamla kollegor på Karl Johan som inte ligger långt från Akersgate där bomben gick av. En god vän som jobbar nära springer in och berättar att deras tak har ramlat ner. Jobbar undan det värsta och säger till min kollega att jag inte kan vara kvar. Jag måste hitta de jag bryr mig om. Vi tar följe upp mot stan, tar mig till min förra arbetsplats. När vi kommer upp mot Gunnerius börjar vi se allt glas, och det luktar brand. Det är tunn rök som hänger överallt i luften. Det är så många människor överallt, sirener, militärer börjar strömma till från avspärrningarna som redan är uppe. Tar mig upp till Egertorget och ser att rutorna är urblåsta, men det är inte avspärrat där och alla verkar ha det bra, tros chocken. Går tillbaka till jobbet för att hjälpa min kollega. Så hör jag en av de få som faktiskt är ute och beställer kaffe säga till de han är med "Nå er det en fyr som har dratt pistol på Hedemark, Utöya...Politi, sier di..." Vid sex - halv sju kommer securitasvakterna och ber oss att stänga, långt efter att polisen bett alla att lämna stan. Vi stängde espressobaren så fort vi kunde, kan inte tacka Karoline och Sofia nog, all gråt och alla samtal och all förståelse. Sa till alla kunder som satt kvar att de bara måste ta sig hem.

Det finns inget sätt jag kan förstå vad som hände, jag är fortfarande skakad, det är så många utblåsta glasrutor och så bisarrt att se militärer med automatvapen. Stan är nästan som vanligt fast helt bisarr smatidigt, avspärrningar, sirener, vapen.

Jag sänder alla mina tankar och all min tröst till de jag känner som har blivit drabbade av död i familjen, och de som var på ön. Är så less på sirenerna som dånar förbi fönstret, och på att vänta på svar från de sista man inte fått kontakt med. Det är som en dålig, dålig dröm att vara i Oslo. Men det enda man kan är att hålla ihop. Det har vi gjort sedan sekunden vi förstod att det hände. Jag har aldrig hört eller varit med om ett sådant stöd som jag har upplevt här.

Just nu, när jag skriver, ösregnar det i Oslo. Åskan gick just och smällarna var outhärdlig. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan man har i magen. Mer än ett dygn senare har det inte sjunkit in. Det är en klump. Men det är för sjukt, så man ser bort ifrån det och skrattar. Vi som jobade idag kände en slags skam, eller obekvämhet när vi var trevliga mot de man betjänade. Alla kunder man kände igen, de man mötte på gatan på väg till jobbet, de man bara har träffat en gång men känner ansiktet till - de frågade om man hade klarat sig bra, om ens nära var drabbade.

Alla är präglade. Det åskar fortfarande i Oslo.

Nedan följer ett par av de bilder jag tog timmen efter bomben sprängdes, och idag när jag gick igenom staden. Jag ångrar inte för en sekund att jag gick upp till stan, trots löften till nära och kära - jag behövde se, behövde kunna greppa vad som faktiskt hade hänt trots att det inte går. Vi alla behöver känna med de som drabbats på riktigt.
.

RSS 2.0