And I will whisper back...


(via thedailywh.at)

Det här är den största anledningen till att vara barista i världen. Ni kanske tror att jag skämtar, men det gör jag inte. Allt roligt man kan ha med en blackboard och pennor.

Sucker Punch

CANNOT WAIT.

Födelsedagen


(Bild via jillsbooks)

Min 22-årsdag var liksom MAGMA MAGMA MAGMA Svooosh svoosh svoosh pew pew PANG lava.

Fick tårta och en happymealbox med två öl med glittriga rosetter runt, ett shotglas med en liten blomma, en finfin fascistoid, vit blus, L'écume des jours av Boris Vial, en tecknad serievariant av Brott och Straff plus den Agatha Christieboken som blev stulen med min handväska. Och massa mer öl, och drinkar. Och en fyllefalafel. Det var himla bra faktiskt.

Och på tisdagen fick jag ett födelsedagsjam på socialdansen. Kände mig uttittad, men det var skojigt. Alla stod runt i ring och klappade.

Ett stycke större tjej var nöjd och glad. Tack alla fina vänner som mötte upp och firade.

Aftonbladet mobbar mig

Tack för den. Tycker jag är helt ok.

3/30

Mina föräldrar

Låter denna print screen tala för sig själv. Den förklarar varför jag har blivit som jag blivit.


21


Konstaterar:

- Eric Saade är otroligt lik Natalie Portman.
- Sarah Dawn Finer och Shirley Clamp, vilken är vilken? Samma person?

Min sista dag som 21-åring tillbringas i radioskugga. Internet verkar eka tyst, och då min mobil blev stulen behöver jag inte gå runt och vänta på att den ska pipa och skrämmas och stressa upp mig.

Istället ligger jag apatisk på soffan i en tom lägenhet och ja. Är lite som en katt som har hittat en solfläck på golvet. Den högra hjärnhalvan ligger och skummar igenom den gångna veckan (ölsvartklubbkyssariockuperadehusdansthreepennyoperaochnietzsche) medan den vänstra försöker planera morgondagen.

Jag är bankkortlös, men jag och mina drickspengar och alla vänner och deras vänner är inbjudna till Ryes för att skamlöst bli måndagsfulal, bjuda mig på öl och enkla tuipaner och gratulationer och kramar! Antingen för hela kvällen, eller bara svänga in på en öl och en dans. Som ett öppet hus, fast inte hos mig. Mindre städning, fler inomhuspalmer. Kan bara bli bra.

Kom förbi om du är i Oslo?

Torsdagsblues


Jag är dålig på att dansa blues, stel och okänslig som jag är, saknar känslan och soulen och blir nervös av intimiteten. Men musiken är fantastisk. Jag gillar det här att romantisera misr så det passar fint.

Det jag gillar mest i ekvationen är att hjärtkrossad, självömkande bluesmusik dansas ömt, sensuellt, sexigt och nära. Det är en underlig men trevlig kombo. En jag känner kallar det för att antasta varandra i takt.

Smoke gets in your eyes.

Audrey


I believe in pink. I believe that laughter is the best calorie burner. I believe in kissing...kissing a lot. I believe that happy girls are the prettiest girls.

Nebulosa

Min höft är ett rymdfenomen i fantastiska färger, efter en kort flygtur på Hausmanns Gate. Is is is. Överallt.

Holton Rower häller färg


2/30


2/30 Min första kärlek (en vecka till alla hjärtans och singellivet är det finaste och mest förödande jag vet)

Hon hette Lisa och gick på mitt lågstadie. Vi var i samma fritidsgrupp. Hon var blond och hade pannlugg och hästsvans, ibland flätor. En gång pussades vi.

Sedan lekte vi aldrig mer med varandra.

Tunnlar


Lillehammer


När jag åkte ifrån Oslo var det någon plusgrad och smältvattnet rann nerför Schweigaards Gate i hala floder som man halkade genom på vägen till stationen. Jag inbillade mig att det luktade lite vår i luften, att fjordvinden tagit med något sydamerikanskt från Golfströmmen

Lillehammer är minusgrader och vitt och kuperad terräng. Det är backar överallt och knappt några människor. Hotellet ligger högt upp på slänten, och när jag traskade upp för en timme sedan ser jag folk glida nerför på sparkar.

Vaknade för hotellfrukost; stel scrambled egg med ugnsstekt tomat och allt det där. Gick ner till den tomma simbassängen och simmade fram och tillbaka i en helt tyst simhall. Det ekade överallt och det var lite läskigt. Vatten är obehagligt ibland. Sedan gick jag ned till stan, och snön var så vit, himlen klar och solen reflekterades i allt det vita så att ögonen rann men jag klarade till slut att treva mig ner till gågatan med affärer. De säger att det är 25 000 invånare här, men det känns tomt och öde, förutom på de få kaféerna som finns. Barnvagnar överallt. Folk är klädda i praktiska skidkläder. Jag går i strumpbyxor och försöker att hålla svansföringen hög.

Det känns som att Lillehammer lever kvar i -94's svallvågor. När vi kom till hotellet igår hade de flesta av lamporna i bokstäverna slocknat. Det lyste bara 'Rad' i mörkret. Överallt finns friluftsaffärer och skidbutiker. Och jättemånga frisörer, vet inte varför. De är överallt. Hoppbacken ligger i bakgrunden som ett monument.

RSS 2.0