Längtan är ett trevligt men pretentiöst sätt att säga att JAG VILL


Drömmer just nu om bakfulla morgnar med perkulatorkaffe på balkongen i Kvaernerbyen, tomaterna som blommar i höjd med benen och två norskor som på sitt sjungande språk undrar vad som hände under gårdagskvällen.

Eller tokdeppiga vintermörka senkvällar då man ligger i sitt rum under nyinköpta lakan och undrar om någon någonsin kommer att bli kär i en igen.

Men mest av allt längtar jag efter att sitta med goda vänner på vinteriskalla uteserveringar som på franskt vis ser ut mot vägen, sida vid sida, utan att se på varandra, och bara känna att det här är livet och livet är bra. Vi behöver inte säga så mycket. Jag är nöjd.


Ungefär som ikväll, då jag, Sofie och Karoline satt på Asylet och Dattera til Hagen och huttrade i den hyfunna höstkylan och tänkte att ja livet är bra, om det är inte är bra så är det för det bästa.

Sex med Liv


Efter en lång arbetsdag, som trevligt nog avslutades med lindyhopträning på Bårdars Swingklubb, och vin och tapas på jobbet är jag färdig. Färdig, slut, uttömd. Som en sladdrig fryspåse efter köttfärsen är tinad och hälld i varma kärl. Men nöjd och glad.

Efter de senaste två veckornas kaos i kärlekslivet (singel nu för er som missat den lilla bomben) och bostadssituationen  är allt nu färdigt, fint och uppklarat. Nästa torsdag flyttar jag in i ett rum i ett kollektiv med två underbara norska tjejer. Känner mig eftertraktad efter att på söndagen lagt ut en annons om att jag söker rum. Fick 10 svar på en dag. Tog rummet på måndagen. Nu är det bara den sista väntan kvar sedan är allt...ja. Lugnt. Lugnare.

Braziljackfågeln har byggt sig ett nytt rede, i ett nytt träd.

Inte för att det hade något med Liljeroth att göra.

Fågeln talar...



Braziljackfågeln säger:

Tack för den jävla valutgången, pullhuvuden. Gå och sov på en järnvägsräls.

Tiden står som alltid stilla




”Det skam det är fläck på Sveriges baner
att medborgarrätt heter pengar."

Verner von Heidenstam

Men nog om högern i allmänhet och mer om Kristdemokraterna. Vad som nu är demokratiskt med dom vet jag inte.

Tiden står som alltid stilla, eller lunkar väldigt sakta fram. Imorgon går Sverige till val. I sista stund vill jag sorgset bara påminna det absurda i att ett öppet homofobiskt parti sitter i regeringen. Att människor som med samma trångsynthet och retorik som Sverigedemokraterna får sitta där och bestämma och tycka. Byt ut HBT mot judar, araber, muslimer, kvinnor.

Rädda, rädda små barn i för stora kostymer som slår med händerna i borden och likt hon pastorns fru i Simpsons skriker "But what about the CHILDREN!?".

För mig är det en omöjlighet att se logiken i detta. Även om det i högern helt säkert finns jättesympatiska brinnande otroliga människor som är jätteduktiga på vad de gör. Här blundar dom. För det är en elefant i rummet. Eller borde vara det. Det borde vara en stor jävla elefant i riksdagshuset.

(bilder via theyearzero)

På genomresa på soffan



Brailjackfågeln har jag i en resebur under armen, en snabbt hopplockad garderob i en resväska.

Jag för just nu ett kringflackande liv, runt soffor hos vänner. Bygger en ny, underlig rutin. Lindyhop på Bårdars Swingklubb varje tisdag framöver, efter den två tre öl på Tullins Cafè med fötter som mumlar step step triple step tyst under bordet. Ser nya platser. Trycker näsan mot Kaffefuglens fönsterruta när de har stängt. Sjögrästapet och tavlor och som små små vardagsrum där cocktailarna aldrig tar slut och glasen aldrig kastas i väggen.

Och hur ser jag ut; en på UFF nyinköpt kappa i gråaktig kamelfärg, mörkt kastanjebrun äkta pälskrage med mjuka rundningar. Mintgröna balletskor som är lite för små. Omålade läppar, Estée Laudern har brutits på mitten. Ser blek ut mot den mörka pälsen.
Under kappan finns ett underligt hoplock av det som jag fick ner i väskan. Vita tights och underliga kjolar. Vit långskjorta.

Vi får se var jag och brailjackfågeln landar till slut. Och tack till er som har ställt upp så mycket den senaste tiden. Utan er hade jag inte baa varit en hög på golvet, jag hade dessutom varit hemlöst tiggande på Oslo Sentralstasjon bland heroinknarkarna och veckopendlarna. Ni är räddare i nöden.

Kjærlighet etter kjærlighet

"Den tid skal komme
da du med glede
skal hilse deg selv velkommen
på din egen terskel, i ditt eget speil,
og begge skal smile av den andres velkomst,


og si: Sett deg. Spis.
Igjen vil du elske den fremmede som var deg selv.
Sjenk opp vin, del ditt brød. Gi ditt hjerte tilbake
til deg selv, den fremmede som har elsket deg


hele ditt liv, men som du forkastet
for en annens skyld, som kjenner deg ut og inn.
Ta kjærlighetsbrevene ned fra bokhyllen,


fotografiene, de fortvilte notatene,
riv ditt eget bild av speilet.
Sitt ned. Fråts i ditt eget liv."


Derek Walcott

Nu førsvinner jag

Jag førsvinner nu, tills allt ær bra igen. Har ett liv att ordna upp først. Det ær kaos. Ær inte så bra på kaos.

Høst



Det luktar høst. Efter en sen natt med Sofie ute i Haugenstuas kællarmørker kænns solen och luften næstan før mycket att hantera. Brænner på næthinnan.

Vi såg på Nottin Hill i mintgrøna ansiktsmasker som bara tjejer kan, efter fet indisk mat och dyr choklad. Stannade uppe sent. Det kændes nostalgiskt.

RIP William G. “Glenn Shadix” Scott


Nu har Otho the Interior Decorator från Beetlejuice lämnat in. Han som gjorde rösten till the Mayor i Nightmare Before Christmas. En fin man med stor röst.

Tråkigt. Han och löven bara dör. Men han blev 58. Det blev inte löven.

Uppdatering

K2  bestiget. Allt är vid ett ekvilibrium. Allt är statiskt, och därför vackert.

One day



"det här är en modeblogg
. många tycker att mode inte betyder något. "en klänningsfåll kan vara lång eller kort. vad spelar några centimeter hit eller dit för roll?".

i polisrapporten om min mammas och pappas olycka står det att två centimeter av bilens högra kaross träffade stenräcket. två centimeter. två centimeter mindre och mamma hade kunnat stöka runt barfota nere i köket med nedmjölad alaïaklänning istället för att ligga nedgrävd i en leråker i frankrike.

NU ska jag och yva dricka vin tills ingen centimeter i världen spelar någon rol
l."

Det var den här satsen som gjorde bloggande roligt. Inte Bree Avery. Inte Söderfamiljen. Bara den satsen.
Resten är bara tomhet och luft. Beviset är boken jag har läst. Vissa böcker är som fiktiva bloggar ur third person omniscient. Som när jag läste klart den jag tvingat mig igenom den senaste månaden.
Känner mig plötsligt ensam utan karaktärerna. Främst en. Känner mig tom och ensam.

Det är så ni ska känna när jag dör. Tomma och ensamma.

Angående Pellegrino

Och hallå,

Willy Wonka(Gene Wilder från filmen -71), Walter Sobchak (John Goodman) från The Big Lebowski och Ash Williams (Bruce Campbell) från Evil Dead.
KOM i jävla gen. Är ni debila?

Sjunde September 2010


Jag har ett diskberg jag har döpt till K2 tio meter ifrån mig. Det måste bestigas, besegras för att sedan belönas med en för en gångs skull välförtjänt öl.

Men ni känner mig. Eller jag antar att ett par av er känner mig. I och med att ni är sämst på att kommentera så vet jag egentligen inte vilka ni är. Förutom någon kille som behandlar kommentarsfunktionen som en slags lunarstormchat. Men för all del, det är fan ett lyft. Men till poängen, ni suger. Och poäng två, ni känner mig.

Jag väljer att i en timme till beundra K2 på tio meters avstånd med en oförtjänt öl i en slags profylaktisk hyllning och för tidigt uttaget firande. Jag föredrar att lyssna på the Turtles, O'death och covers på norsk swing framför russinhänder.

Koko the Clown







Idag om en vecka börjar lindyhopkursen. Jag och P och Sofie ska bli kastade över stiliga herrars huvuden i helcikelkjolar. Laddar upp i hemlighet med en larvig våg i håret, röda läppar bakom min bok och hög hästsvans.


Lyssnar på Cab Calloway och försvinner någonstans halvvägs in i Minnie the Moochers Wedding in i ett stadium av halvdröm. En trans där jag vandrar i takt till musiken och husen liksom böjer sig och gungar med. Asfalten liksom vågar sig.

Lite till politik


Alltså egentligen skiter jag heligt i ifall du röstar rött eller blått. Så länge du inte röstar på Jimmie. Jimmie är trollet som låg under din säng när du var liten, som gömde sig i din garderob när ljuset släcktes.Han bodde under källartrappen.

I read Karl Marx and I liked it



Inte för att jag är marxist eller något (inte längre eller uttalat) men idag röstade jag. Och jag kan inte förstå hur man, med ett val som idag kretsar kring två block, kan rösta höger. Utan att gå in på ideologier. Men hur kan man rösta på en regering som tillåter ett homofobiskt Kd och ett s.k. liberalt Fp. Liberalt tjenhejsan. Liberalt om du är svensk. Annars kan du fetglömma slöjan. Ty sådant är frihetstänkandet.

Och högern har mage att kalla vänstern reglerande. Så länge det passar dom.

Sjätte September 2010

Jag sätter mig på tåget efter fyra timmar och lika många öl efter jobbet på Bar'deaux, som är det bästa och bekvämaste och finaste stället i Oslo. Jag plockar upp det halvtomma cigarettpaketet som någon glömt på tågsätet innan mig och smyger skamfullt ner det i väskan. Nickar artigt mot tjejen som sätter sig ett säte bort. Ett säte emellan oss. Plockar artigt, mycket artigt bort mina påsar med kvarglömda grejer från jobbet från det. Skapar ett luftrum mellan mig och människorna.


(För såhär funkar det med tågen/trikken/t-banen i Oslo; du sätter dig vid guds nåde inte bredvid någon. Du ställer dig hellre och lider en halvtimme vid dörrarna än ber någon hoppa in de två platserna de har lediga bredvid sig in till fönstret. Och om du ber flyttar de sig inte. De rör benen i en obekväm rörelse utåt så att du måste smeka din bak mot deras knä för att hoppa in, längst in, för vem gud flyttar sig?)

Jag går till slut av tåget, efter att ha artigt rest mig upp för att signalera till hon tjejen två platser bort att nu är det min hållplats. Känner ölen stiga mig lagom till huvudet. Stiger ur tåget i mina nya svarta enkla jeans. Jeans som säger att jag inte bryr mig om dig eller dig eller dig. Bara enkla svarta jävla jeans, Ingen hög midja. Bara svarta nya jeans.

Halvvägs uppför backen märker jag att jag har en tävling mot en tjej som är ute och tränar. Nybyggerveien ligger lång och släntrande uppöver, och trots min nytända Marlboro och hennes fräscha nyrika träningskläder ökar jag takten emot Beach Boys som spelar i Ipoden. Tangerar hennes takt. Ökar för att vinna. Jag märker att hon märker.

Sedan blir jag flåsig och erkänner nedlaget. Saktar ner, som av en händelse.
Men vet ni? Allt är bra. Trots förluster i backlopp, och att hævskåpet (alltså skåpet under vår stora ugn där bullar och annat gott hæver dvs jäser) och kylskåpet och matheisen på jobbet är trasiga är allt bra. Jag känner mig som kungen av världen. Trots förlusten av vuxenpoäng att dricka fyra öl och ett glas vin över en bok, och snacka med bartendern från Seattle man bara lärt känna över sin fungerande alkoholism.

Allt är otroligt bra. Hur kan det inte vara bra med ett soundtrack som detta.

Pulp Trek



Combining awesome with awesome equals awesome.

Universum hatar mig, men det går bra för jag hatar universum tillbaka

Förra helgen var jag jättesjuk och höll på att dö (true story faktiskt nästan) för att jag var så febrig och sur och gnällig. Då tycker jag att jag har fått min beskärda del. Men inte då.

För i fredags var det dags att shockspringa med galna ögon till legervakten, alltså norska akuten(fast det låter typ som en kolloledare), igen. Sedan står man och flåsar i fem minuter vid trikkhållplatsen och skäms lite för att man inte behövt springa, sedan sitter man och vill att trikken ska gå fortare för man håller ju på att DÖ här, hallå.

För jag fick någon allergisk reaktion på jobbet. Kliande utslag som till slut blev jätteäckliga blåsor som man kunde se när de växte fram över händerna och uppöver armarna. Och då trodde jag helt säkert att kliigheten var ett tecken på organ failure. För jag är inte allergisk mot något. Men nu trodde min kropp att jag var det. Och reagerade som fan.

Så nu äter jag antihistaminer och kortison. Och kortison är ingen barnlek ska jag berätta. Det smakar JÄTTEäckligt. Och ibland så fastnar den på tungan istället för att åka ner med vattnet och då kan man lika gärna göra slut på eländet för då förvandlas det till en pulvrig massa som geggar ut sig över hela tungan och smakar typ... döda människor och klingonbajs.

Är det så konstigt att jag är bitter och paranoidnär universum behandlar mig såhär? Nej nu ska jag till jobbet och se om jag fortfarande är allergisk mot något där. Wish me luck.

Sex med Rob Pellegrino



Den som gissar alla tre karaktärerna rätt får en kram och kanske en snäll länk. Och vi vet alla att tvåan är lättast.

Barn



Det här med barn. Jag har en kollega som har ett på gång, det ligger och jäser i hennes mage och bidar sin tid.
Det är ju något av det coolaste som finns.

Men sedan läser och er jag så mycket läskigt på internet, om barn som far illa och har dumma föraldrar som kanske bara är trötta och lite ledsna över sina liv men projicerar allt det på ungen. Så jag vill bara en gång för alla citera Björn Ranelid:

Bär ungjäveln som en dyr whisky.

RSS 2.0