Ensamheten är stor men fin


Jag går runt ensam i lägenheten. Efter åpnevakten på jobbet slutade jag vid kvart över ett och sedan dess har jag suttit i koma framför TV:n och datorn. Slösurfat. Slötittat på TV. Jag har inte haft TV på länge, jag tycker inte om TV.

Så jag fixade håret. Lockar runt ansiktet i en ram. Prövade fram olika halloweensminkningar inför festen. Fastnade för den där jag ser ut som en uppbankad livrädd fyrtiotalshustru med vars alkoholdränkta man tagit stryptag som lämnat blåmärken. Konservativa kläder och livrädd uppsyn och nervöst skratt. Så jag började talla på lite gin och tonic i min ensamhet. Jag skäms inte över att jag dricker själv ibland, det är sällan och när det sker så urartar min tristess i kreativt utlopp. Har skissat blyertssiluetter i hård grafitgrå på gul vykortskartong. Hör ni hur jag ursäktar mig?

Slutpoängen är i vart fall att jag vankar runt som ett spöke med en otrolig klänning, höga tunna nylonstrumpor fästa i strumpeband och fantastiska lockar med ett lagomt stort buzz och lyssnar på Danny Kaye och The Andrews Sisters Civilization på lagom hög volym. En måndagkväll vars senaste timme av pinsamhet slår timmarna 13.15 till 17.00 med hästlängder. Pinsamma och ensamma utspel när ingen ser är så mycket finare än den totala koma jag annars skulle ägna mig åt, har ägnat mig åt. 

Jag är vacker, och hör ni hur jag ursäktar mig?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0