Om jag skulle mörda


Jag har alltid tänkt att om jag någonsin skulle döda någon skulle det vara av hysteri.

Jag har lätt för att bli hysterisk. Jag har lätt att tappa fotfästet.

Först skulle vi kanske börja bråka om någon småsak, men känslorna skulle bli för stora och han skulle bli elak och jag skulle känna mig liten. Och jag skulle gråta och snora nonsens om att allt var mitt fel fast egentligen var allt ditt fel och du bara tvingar mig att känna mig såhär. Då skulle han bli besvärad, och sedan skulle bråket ta fart igen tills det gick för långt igen och jag skulle bara bli sådär stirrig som jag blir ibland och inte kunna vara stilla.

Sedan skulle allt bli bra, när vi för en sekund går tomma för saker att kalla varandra och cirkelargument. Och så skulle vi stelt säga att jaha det här blev ju lite väl uppblåst, förlåt för allt jag sa, jadå jag älskar dig. Sedan skulle vi somna men utan att hålla om varandra. Fast jag skulle vara vaken och försöka krypa intill dig för att känna mig trygg. Men du vänder dig bort i sömnen. Och då skulle jag veta att det inte alls var bra, att det inte alls var över och att känslan skulle sitta kvar vid frukost imorgon och vid middag imorgon och jag skulle försökt att klamra mig fast och försökt för mycket för länge. Så då skulle jag istället ta kudden och lagt över hans ansikte och försökt att trycka så försiktigt som möjligt så att han inte vaknar. Sedan efter kanske tre fyra minuter skulle han sluta röra sig.

Eller så hade jag känt igen hon som var så elak mot mig på mellanstadiet. Kanske i tunnelbanan. Och 4an mot Ringen skulle komma om en minut i rushtiden. Och så skulle jag känna mig precis som jag hade känt mig då, när jag ljög och sa att jag hade ont i magen för att få gå hem, men satt bakom gympasalen i kylan istället och dödade spindlar och maskar jag grävde upp med en pinne.

Och då hade jag kanske trängt mig fram bakom henne, och när T-banen började komma in hade jag bara behövt att stöta till lagom hårt. I trängseln hade nog ingen märkt det.

Det är kanske en lite morbid tanke, men du har också tänkt den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0