Eurovision

Bästa. Roligaste. Natten. Någonsin.
Kan inte smälta allt. Jag får skriva allt senare. Jag ska aldrig mer tänka att jag aldrig mer ska dricka, alkohol och lusten att dricka det skapade denna natt. Jag ska döpas i vigvodka och nattvardsvin.

Nu kommer Fanny hata mig för att jag lägger upp den här bilden, men den är så himla fin

Det här är min vän Fanny. Imorgon fyller hon en-og-tjue, blir tant, vuxen, jättestor och odödlig legend.
Jag har skrivit en hyllningsdikt till dig Fanny. Här kommer den.
Du ljuva, du sköna
Du härliga böna
Du sköna, du ljuva
Min härliga duva
I livet och kvalen
så har du mig
Vore du med i Melodifestivalen
skulle jag rösta på dig
Grattis på födelsedagen imorgon, lilla vän. Nu ses vi snart i Oslo, då ska du få se allt fint som finns här, och du ska få dricka rödvin med mig på Bar'deaux där jag häckar nästan hela tiden. Du kommer älska deras toalett, deras tavlor (det är nakna brudar och 30-talsporr med BDSM) och deras jättegamla takfläkt.

wordle är kul nästan alltid


Kulturfittsskymning

The Hills.
"Hur älskar en feminist? - Isabella Varricchio om Marguerite Duras, feminismen och kärleken".
Il Principe är "inne", men bara om det gäller den nya tidens managementlitteratur (vilket faktiskt är ett ord, enligt aftonbladet schmaftonbladet).

Böcker är bara intressanta genom ett raster av läppglans och hårsprejad lugg. Så jävla tråkigt. Bio är bara roligt för att man får skratta. The Hills är som wrestling, skriver Aftonbladet, alla vet att det är fejk men det blir roligare om åskådarna hjälper till att bevara illusionen.

Det är en riktigt bra beskrivning av det hela egentligen. Det är vårt fel att allt bra går åt skogen, eller det går inte åt skogen, det bara ersätts av sjukt mycket fittigare saker. För att fortsätta på The Hills, jag diggade Expidition Robinson och dokubebisarna som föddes när jag var ett vårtsvinsbarn men surreality-TV á la Simple Life eller The Hills ger mig the metaforiska creeps.

Program som dom säger att vi ger tillbaka vartenda öre som lagts ut på produktion plus månghundraprocentig ränta. Det faktum att jag blir irriterad ger dom säkert pengar i skrivande stund, det lär finnas klausuler om sådant. Dagens s.k. kultur bygger på hatkärlek. Den bygger på ett sönderfall, eller om man så vill en kulturfittskymning, av vad jag inbillar mig är "riktig kultur" och resulterar i ett jävla mähä.

Brasch, säger jag och hytter näven.


Som en parentes:
Det finns många sorters skymningar.
Borgerlig skymning råder då solen ligger mellan 0° och —6° i förhållande till horisonten. Detta avspeglar ungefär gränsen där det går att läsa en normal text utan extra belysning.
Nautisk skymning råder då solen ligger mellan —6° och —12° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då det är möjligt att på havet urskilja horisonten vid användande avsextant.
Astronomisk skymning råder då solen ligger mellan —12° och —18° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då ingen del av den synliga atmosfären från platsen i fråga längre är belyst av solen.
Amatörastronomisk skymning är ett informellt begrepp och gränsen för den går ungefär då solen ligger —15° i förhållande till horisonten. Då är himlen ännu inte helt mörk, men tillräckligt mörk för alla utom de allra mest krävande himmelsobservationerna.

Vilken av dessa som används när man avgör ifall det råder kulturfittskymning eller ej nämns inte på wikivetalltia, men jag gissar på Amatörastronomisk, eller Borgerlig.

Ni har hört det förut (så vissla med mig)

Jag. Ska. Aldrig. Mer. Dricka.
Inte för att jag blir snorpackad och slåss eller strippar eller stjäl eller så (det vore ju avsevärt mycket roligare). Det känns bara lite dumt det här.

Rufus Wainwright


Konserten var schizofren. Under del 1, innan pausen, fick man inte applådera. Det var mörkt, sedan stegade han ut i en lång kappa/klänning; svart/marinblå med stora veck i det långa släpet och många långa svart fjädrar runt halslinningen. I bakgrunden på skärmen visades stora ögon som var täckta i tjära som öppnades och stängdes. Han spelade mest låtar ifrån All days are nights: Songs for Lulu. Sonetter, näst intill klassiska stycken som parat sig med en svart Broadway.


Man var nästan illa berörd, man satt helt tyst och vågade knappt röra sig, ville inte störa. Det var lite jobbigt.

Sedan blev det paus.

Och sedan bär han plötsligt svarat tights och en underlig barnslig variant av scoutväst. Han är glad och skrattande gayig istället för dödsallvarlig och småpretentiös i del 1. Sjunger fel och avbryter sig själv och skämtar bort det och börjar om. Kallar sig själv och Antony Hegarty för 'big gay piano queers'. Är läskigt charmig.

Och sista encoren är Going to a Town, och jag är i himlen.

Post Scriptum
Men du dam, första raden, rätt framför mig som hade en enmannsshow med egen dans och sång till hela konserten, må du och ditt tillgjort skakande huvud brinna i helvetet för dina synders skull.

Signaturer

...parfym: Burberry Brit (eller Lush Karma Powder, bara på hösten)

...läppstift: Estée Lauder no. 53 Cranberry
...blomma: Vitrosa pion i liten bukett med två smultronjasminekvistar, fastnålad på slaget till kappan/i fickan på blusens bröst.

Nancy Drew, shark attack


Idag vaknade jag upp i lite surrig i kroppen efter gårdagens konsert (jag tror det kommer någonslags recension senare ikväll när jag orkar, mycket att smälta) och sätter på Nancy Drew av Marble.

Sedan börjar det hela. Jag letar fram den ljusrosa button-down skjortan; den plisserade tweedkjolen i beige, grönt och vinrött med den snäva midjan och tuperar upp håret i en barnslig hästsvans som flippar utåt i slutet. Knyter en rosett runt och nålar fast luggen i en våg. Stoppar ner silkessjalen med hästskor på i ena fickan så den hänger ut. Osminkad men med upphetsat rosa kinder och snör på mig mjuka gymnastiktygskor i ljus ljus blå.

Sedan tar jag mig ut i det vackra vädret (sol, neon- och klargrön utsikt över dalen, asfaltslukt och nyklippt gräs) och letar upp hemliga äventyr, i ilska till konfetti sönderrivna paperslappar med mystiska brev. Och andra spännande saker.

Besatthet

Stygnen och såret är som en stor svart larv á la rotten.com i handflatan. Kan inte sluta titta.

Hela den här dagen har varit insvept i mörk mjuk tyll, har gått en vilsepromenad där jag aldrig förut varit utan att riktigt veta vad jag hade gått ut för. Men jag hade en på gatan funnen (och efteråt tvättad)silkessjal, mystiska sköldpaddsfärgade solglasögon, långskjorta och peeptoesvarta skor med låg klack. Jag flackade fram som en förvirrad filmstjärna i Höybråten. Det oväntade bytet (efter att jag kommit på hur borta jag var i tillvaron) var ett rör Pringles fastklämt i höger armhåla, hemsläpat till grottan.

Melankolin och förvirringen har börjat försvinna nu. Robin lagar hemlagade fiskburgare av sej och torsk (fy på oss) och av handikappskäl ligger jag i sängen halvt nedkrupen och läser en av världens charmigaste böcker.


Fast på min norska utgåva läser kronbladen Utvalgte emner i Katastrofefysikk. Och nu drar Robin på Mind over Time av Interpol (någon hidden track) i bakgrunden i hög hög volym.

Allt börjar falla på plats.
Allt blir nog bra igen.

Kristallnattshand

Igår hade jag en stor glasbit som satt sig djupt i handen, så jag fick åka ambulans.

Och nu sitter jag här, med en obrukbar ihopsydd högerhand och ofattbart illamående av mina smärtstillande. Jag tycker så sannslöst synd om mig själv.

Jag hoppas bara att lill- och ringfingret börjar fungera som de ska igen; nu ligger de ihopkrokade som en klo och värker. Men jag hade missat senorna i varje fall.

Men sommaren är här, cava i Sofienbergsparken häromdagen (i svart kort 60-talsklänning med mässingsknappar) och Rufus Wainwrightkonsert imorgon. Jag ska dansa med min klohand högt i luften och sjunga med i Rules and Regulations. Applådera med vänsterhanden, på de dövas sätt.

Burdapirr i magen



Mitt shoppingberoende gör att jag var gång jag är lite tidig till tågt måste köpa något nytt. Jag har slutat gå in på Accessoirize och Body Shop, för det blev dyrt. Istället har jag börjat stamhaka på den norska motsvarigheten till Pressbyrån; Narvesen. Och igår köpte jag en Burda. Och i den finns mönster på den här sköna blusskjortan.

Jag har googlat i en halvtimme nu för att hitta den outfitbild som finns med i tidningen jag trodde först att det var reklam det var långt hår, uppsatt och slängigt gömt i stråhatt; blusen istoppad i en hög linig i beiga sandtoner; solbrun hud.

Efter jobbet ska jag smyga in på Panduro och Symaskinhjørnet f¨ör att hitta rätt nyans av batist eller tunt men stadigt blustyg, lite vlieselin. Oh sedan låta nyinköpen uttna i garderoben något år, för jag skäms så över att jag inte fattar de där virriga mönstrena (Det är typ trettio mönster över varandra på samma ark, i olika färger, med tusen streck, jag får ADHD av att försöka).

Men en dag sveper jag in. Jag tror det får bli ljust ljust citrongul. Som den drömskjortan jag talat om.

Det där med twitter alltså

Jag finns dessvärre där nu. Robin bär skulden. Så om ni vill ha en som blint följer, jag har hört att den med mest followers när den dör vinner så här har ni en freebie, lämna en kommentar så. Ja, ni vet.
Jag känner mig lite smutsig. Men jag finns på @tanjasimone. För Simone är mitt mellnamn, och en namntjuv någonstans redan tagit mitt efternamn.

Tiläggshistoria

Mannen hette Adrian, säger pappa. Han förklarade att han var kvartsbritt, kvartsspanjor, kvartsindian och kvart hund. Sedan började han yla.

Bar Llife in Saint Louis, 1980


1980 liftade pappa runt i USA. Han har berättat några historier därifrån; när de hitchhikade med två män som bar på pistoler och letade efter negrer att skjuta i södern, och lite andra. Han tog vackra fotografier, börjanavåttiotalskorniga med stora svarta partier och äkta hantverk utan bildstabilisator och digitalt. Megapixla mig hit, megapixla mig dit.

Han tog ett foto på en bar i Saint Louis, på en man med stor svart mustasch och bandana, och en kvinna i bakgrunden. Den är mörk med vissa överexponerade partier i ansiktena som visar att mannen ler så att kinderna gropas.

Här är min blyertstolkning av den bilden.

Nighthawks


'Nighthawks' av Edward Hopper, 1942 (Den hänger nu tydligen i något Chicago art institutes samling och bidar sin tid)


Ikväll har jag varit på The Nighthawk Diner (Seilduksgate/Thorvald Meyers Gatekorsningen) som är uppbyggd utifrån det här populärkonsthistoriska mästerverket och en Tom Waitslåt. Fast inredningen på The Nighthawk Diner var mycket vackrare och uniformerna de anställda bar mycket mera...passande. Det var Diner och Americana och fyrtiofemtiotal och blanka blanka svarta paneler med i guld infällda hökar.

Servitören var gayig och mer än en servitör, maten var god och lökringarna feta. Vinet var fyllt av cirtus och bubblor i munnen och gott och det värmde, men fläktarna fläktade. Det konstanta talsurret runtom en var bara charmigt och inte påträngande.

Och så var vi  tio kvinnor i våra bästa år (19-30), alla mina kollegor minus tre. Jag hade ringt och bokat och fått alla att förhandsbeställa mat och chipotlemayonnaise och allt det goda osade i oss.

Det här har varit en trevlig kväll, fingerspetsarna cigarettsvedda, kakafonin av olika norska dialekter ringer - bergensisk, tröndersk, nornorsk, östländsk. Den här kvällen är nästan lika fulländad som torsdagskvällen, som ju var för fin för att berätta om.

En av de uteblivande kollegorna tog för övrigt, som en parentes, silver i Norgemästerskapen i boxning, snyggt jobbat Shora.

RSS 2.0