Munch


Nu har Fanny lämnat mig, tom och spenderad i en tyst lägenhet.

Det krävdes ett år tills jag gjorde turistrundan på riktigt. Skoskav i nyinköpta högklackade och omlottklänning (tack Fanny). Trött nacke. Vi krönte det med Munchmuséet efter fötterna vilats upp i Botanisk hage.

Och jag blev om jag inte var det förut kär. Och tacksam för att Skriet och Madonna till slut hittad vägen tillbaka ifrån klåfingrade händer och fuktskadade källare. Färger och spegelvända litostenar. Suddigt och så plötsligt noggrant.

Och mest av allt förälskade jag mig i Modell vid korgstolen. Jag köpte en inramad reproduktion till mina föräldrars nya lägenhet i inflyttningspresent, men säg det inte till dom. Det ska bli en överaskning.

Jag vill ha den själv. Jag drunknar i hennes kropps blekhet. Kanske är det bara kall morgonsol genom fönstret när han målade av henne, men jag gillar att tänka att det kunde varit jag.

Ett litet tips

Om ni har vægarna førbi egertorget idag håller Eger marknadsdag utanfør sin ingång. Klæder från Sand, day by Malene Bigersen m.fl. halvprisas ut. Om ni undrade.

Allt som sker på Kirkegate


På Kirkegate finns många underliga butiker och ställen. The Minibottle Gallery. Glutenfritt bageri. Sådana grejer. En tvärgata till Karl Johan, en busig sate om man tar till vänster från Sentralstasjonen sett, åt Akershus Festning.

Och nu öppnar Filippa K sin Flagship Store där. Och Acne öppnar vägg i vägg. Acne till vänster, hon till höger. Så man slipper gå så långt till allt det fina, dyra, bra.

Åh Carrington


Jag och min date för kvällen, en australienare med ljus bubblig kropp lyssnar på Håkan Hellströms Det ärsåjagsägerdetalbum. Jag håller honom i handen och smakar honom. Han gör mig varm. Varm och fnissig. Omfamnar mig.

Åh, Carrington, tänker jag, men vågar inte säga det. Åh Carrington Vintage Brut 2009. Vilken natt vi ska ha tillsammans.

Ett av livets mindre miss- och genidrag

Vid tolvtiden kom leveransen från IKEA. Så i ett nymöblerat, plötsligt fint hem (från fuktig råttkällare med järnstänger för fönstren till en slightly light challanged myshåla).
Och lite svettig och stolt efter skruvande och bärande lägger jag mig ner i sängen och tänker att jag borde följa en ny serie. Tänk aldrig så. Ditt liv blir tomt på solljus och fyllt med fyrkantiga TV-ögon. Jag fastnade vid True Blood, som jag så idoget fnyst åt, dålig vampysörja, Skarsgård är ful i långt hår, trendblaha. Och här sitter jag, naglad vid allt sex och all söderaccent.
Har mycket ljusblått ljus att förstöra mina läsglasögon med inatt. Har mer än en säsong att hinna ikapp. Ni kommer se mig krypa upp för källartrappen famåt hösten, lika vampyranemisk från solljusbrist som de i serien.
Vem försöker jag lura. Jag är alltid så blek. Mer genomskinlig än albino.

Fågeln talar

Braziljackfågeln säger:
"Life is to short to have on a bad outfit."

Självporträttsnatt


En lång rastlös natt har resulterat i två självporträtt utifrån fotografier, de skräpar på facebook. Jag blir inte klok på mina käkar. De känns trotsiga och manliga när jag försöker se formen.

Det är så svårt med självporträtt. Min bild av mig själv krakelerar när jag måste handskas med mig som drag och i sönderplockade bitar. Jag känner mig som ett kollage. Stort öga från en reklam, ett annat mindre från ett reportage, svartvitt tidningsansikte och röda skämsfläckar av silkespapper på kinderna. Jag vill inte försköna eller fula ner. Önskar jag kunde, men min mediokra förmåga tar stopp när jag ens försöker leka.

Den dagen jag kan måla mina åh så synliga kungligt blåa blodådror över bleka bleka bröstkorgen, som går som ett underligt nät eller spindelväv och kransar sig in i bröstvårtorna. Den dagen är jag nöjd och glad. Kan inte sluta se på dom. Trådarna under huden.

Celine Fall 2010

Vad Phoebe Philo har gjort för Celine gör mig fjärilskittlig i magen. Det finns en stram sextiomöteråttiotal, tunga ögon, röda läpparjagdrackrödvinigårochvaknadenyligen-charm i ready-to-wearkollektionen.

Mitt i all höstlig lek i tygernas tyngd, stelhet och textur är det komplicerat enkelt och polerat på ett sätt jag nästan bara upplever i manskollektioner. 


En av flera anledningar till varför tuttar är det bästa som någonsin skett i modevärlden. Små, uppnosiga modelltuttar med brett mellanrum. En motorväg på bröstkorgen, vit och len och så ryggkotorna under.


Den dagen jag gör en remake på 1984 (det kommer aldrig att ske, men lek med tanken) ska min Julia bära ovanvarande genidrag.


Det finns något så starkt manligt trots de skarpa midjorna och långa benen; en plötsligt helt rak siluett, pressveck som skär in i mitt huvud och stärkta kragar. Och det monomonomonokroma.

Simon Baker


Som om jag inte redan var dödligt celebritycrushad på honom redan. Vad är det med australienare? Och skadade män på TV?

Påminner mig igen och igen att sluta bli så kär i sjuka TV-karaktärer. Sylar, Data från Star Trek - TNG, han gråhåriga agenten i Navy CIS. Gubbsjuk, maskinpervers masochist-Tanja. Deras fruar ska helst ha mördats. De ska vara oförmögna att känna någotsomhelst.

"Men jag kan rädda honom!"

En sådan dag

Har jobbig klump i magen. Inget känns bra. Bakisdarrig. Ömma fötter.
Svullen mage. Hatar svullna magar. Känner mig gravid snarare än artonhundratalsromantiskt putig.

Symaskinskinskin

Jag vaknar upp ur en total modedvala. Vad fan är mintgrönt/ljusblått nagellack. Sovit mig igenom trendigt. sovit bort all retro (om vi bortser från den superlånga ljusgula morgonrocken i kimonomodell med dovlila, turkosa, mossgröna blommor över jag fann på UFF. Den är en klänning för mig).

Så plötsligt, efter en månad av ja. Själversättande äventyr kan vi kalla det, så vaknar jag upp. (Okej, snabb recap: Vi kom in på VIP Eurovision Song Contest Afterparty, schlagerbög som jag är och frotterade oss med bidragen, pussade Ryback på kinden och drack vittvin ur öppen bar. Cava i parker. Sådana grejer. Upptåg.)

Uppvaknandet: Ett par timmar vid symaskinen. Resultatet en ljus tunn persikorosa klänning, med triangulära insättningar vid båtringningen in ljustljust gul. Djupt i ryggen, lagom vid bysten. Och så galen balongig volang vid låret där den slutar. T-shirtärmar.

Slarvigt men snyggt. Till det vita strumbyxor och den stora sjalen i hudfärg och rosa med rosor som nästan försvinner. Jag känner mig insvept i de nakna färgerna. Trots att jag kanske borde känna mig naken.

Naken. Naken, vaken och tillbaka.

RSS 2.0