Sex med nördar



Nu har jag väl aldrig varit den första att uppmana folk till att bära pullovers, men den här som Happy Seamstress har stickat driver mig till tårar när jag inser att jag aldrig aldrig kommer orka sticka den själv. Eller vara osnål nog att betala en mexikan att göra det åt mig.

Det här. Är. Kärlek.

Lover - White Moon Rising



Det monokromt tolkade sjuttiotalet, mormorskängorna, spetsen.

Alla deras kollektioner luktar samma anda och är barn av samma tid. Ibland önskar jag att jag bodde i Australien, förstörde min mjölk-och-smultronhy för att kunna tråckla ner mig i tighta högmidjade hotpants och svalkas av spetsarna och tunna, vita tyger. Fast helst för att kunna göra det i Januari månad.

Drömmer om en vår där en stor vit måne går upp varje natt, inte lika varm som solen, men som en strålkastare över en smal gata där marskatter skriker och knopparna ännu inte slagit ut.

(Lover har för övrigt en bra hemsida, de har dessutom flash sale idag om ni skyndar er, med webshop och världens finaste lookbook. )

Viktor & Rolf Antidote



Jag föredrar i regel manliga parfymer framför kvinnliga, och när flaskan är så ren, nästna klinisk, och annonsen så... Harry Potteresque så kan jag inte låta bli. (Han är ju väldigt lik Draco Malfoy).

Sedan att den adnrogynt vitblekta manpojken bär kläder som doftar absinth, trots att man knappt ser dom.

Trots att jag aldrig ens luktat på den måste jag ha den. Jag tänker mig att den luktar 20-tal och eter.

(On a sidenote: Den här annonsen måste väl ändå vara riktad mot kvinnor? Har aldrig sett en mansparfymsannons som den här. Den är makalös.)

Soup à l'oignon



När jag kom hem var vi kalla, trots teet. Kylskåpet var kallt det också, men fullt av gullök.
Så jag gjorde det här:

- Hackade ett halvt kilo lök. Det är typ fem sex lökar.
- Grät som ett barn medan jag gjorde det. Kände den franska smärtan, ur den föddes det franska köket.
- Stekte upp löken i smör tills den är mjuk och ljusbrun.
- Hällde på 7,5 dl vatten och smulade ner tre buljongtärningar.
- Sedan fick det koka med hela svartpepparkorn, ett lagerblad, massa timjan och lite chili.

Päronmust, surdegsbröd och gräddost till.

Det är sådant iskylan är till för. Jag känner mig mästerlig. Mätt. Och för lat för att gratinera alltet.

Vad gör gör på mina lediga dagar



När jag, en tisdag, har en ledig dag från jobbet gör jag det här:
Går upp tidigt, tar tåget in till stan och sätter mig på jobbet och fikar. Tar en bild på mina snygga skor, jobbets snygga golv. Sippar Earl Grey och smakar på ordet Bergamot. Be-rga-mot. Mmm.

Sedan åker jag hem och gör följande inlägg.

Kom ut ur garderoben



Rent tekniskt sett är detta naturligtvis inget plagg, men jag vill börja här ändå. Och den har stått i garderoben sedan den föll ner från väggen.

40x50 cm, olja på duk, född ur tistessen, pressen och stressen. Ingenting stämmer, perspektiv, kroppar, vinklar, men jag är stolt. Den är obehaglig och hänger över sängen.

Saturday Night prerecorded

Rödvinet har äntligen gått bort ifrån mina framtänder, kylan från promenaden hem från taxin (han hittade inte hela vägen fram) har släppt den också.

Jag fick smaka på russinvin av Jade, det var för gott. Matchade i cochenille-röd; en långärmad klänning från sextiotalet. Sofies såklart. Tittade djupt i flaskan tills vi smälte ihop, jag och vinet. Rött raktigenom.

Såhär såg en suddig Sofie ut:



Grattis i efterskott till henne och Adam!

En har en kamera!



Min fina pojkvän har långlånat/skänkt sin handycam/kamera till mig. Alltså; Kom ut ur garderoben startar på måndag. Ett plagg/tema varannan dag. Nu händer det. Det jag gnällt över så jävla länge.

Ett sent nyårsløfte

Jag lovar och svær att aldrig mer fyllemaila Calle Schulman.

Vad håller jag på med; jag ær inte ens frtjust i de dær brøderna. Nu får det vara nog.

Boktjuven



Ett par saker tycker jag att ni, alla ni, för ni är ganska många nu enligt mig, ska veta om mig och varför jag är som jag är:

- Allt jag alskar är vackert, annars är det inget att älska.
- Vanligtvis ljuger jag, men nu talar jag sanning.
- Jag läser bara böcker hela tiden, för att alla skriver det jag skulle vilja skriva.
- I flera grammatiska böjelser är ordet för mod på norska detsamma som för mode.
- Om jag hade hunnit före den där hemska mannen, som förde allt det hemska med sig, med alla de hemska idéerna (för det hemska bor alltid i idévärlden) hade jag döpt den bok jag en dag kanske kommit att skriva till Min Kamp.
-Jag skulle vilja det, för det är det alla böcker handlar om.

Det här är en av de saker jag skull velat skriva:
"Om de dödade honom inatt , vlle han å det minsta dö medan han var i livet"
"Detta, förklarade Rudy vid en tidpunkt, med ett leende sött av karamellen, 'är livet'. ; och Liesel var inte oenig. Då de var färdiga hade de båda fått överdrvet röda läppar /.../Men de gick likaväl över Himmelsgaten, med röda tungor och tänder, och granskade marken fridfullt hela vägen.
Dagen hade varit enastående. , och Nazi-Tyskland var ett vidunderligt ställe
."

Det där kommer från Boktyven (The Book Thief) av Markus Zusak, min översättning från norskan. JAg är mitt uppe i den nu, men jag vill bara, nu när jag nått sida 174, be er att läsa den.




Vikttips á la DennisM



Ett otroligt vikttips jag kommit på helt själv, av egen erfarhet, av egna kilon:

Drick sjuka mängder öl under två veckor, gå upp fyra, fem kilon rent fett. Resultat: Du får världens porrtuttar.

Thee you have it.

Att slå kvinnor är humor



Hej provocerande titel.

Jag har två poänger här. Och här kommer de:

1. Jag har varit med om ytterligare ett nära-otrolig-norrmanupplevelse. Jag stod på Oslo Sentralstasjon, trött och jävlig; mörker, kyla. Färgerna var svartblå (himmeln) och vit (marken). Men jag hör fågelkvitter. Ser mig omkring men ingen fågel sjunger i denna nattdagen.

Sedan ser jag honom, alkoholisten i overal (skänkt av Erlik:Oslo, tidningen som de hemlösa säljer för halva vinsten och värdighet. Han visslar fågelsången. Han är göken, gärdsmygen, trasten.

Av en händelse hamnar jag bredvid honom på tåget hem, em till Haugenstua och Östkantens fattiga ghettohöghus i fjärran. Han visslar fågelsången hela vägen, sippandes på sin Ringnes 4,7:a. Det gjorde mig lycklig.

2. Robin mötte mig efter jobbet idag. När vi gick nerför Kal Johan (där jag jobbar) mot Oslo Sentralstasjon stannade en gaturekryterare oss. Han höll upp sin värvarpärm som en skylt, och sa något snabbt, darrandes av kylan och irriterad över... ja, sitt jävla jobb, och alla människor antar jag. "Skänk pengar till 'Stoppa Vold mot kvinnor'!".

Jag kunde inte låta bli, och hans ledset sura uppsyn, och det halvhjärtade tummen-uppet han gjorde efteråt sa allt.

"Beklager. Jeg er før vold mot kvinnor." Jag tyckte jag var så rolig. Trots att hans dag var värre än min. Än allas antar jag.

Puss.

Söndagar byggs av distress och trötthet

Jag, Robin och L sitter på Café Sör och dricker öl.

Det luktar söndag om luften, ölen, oss. DJn ser död ut, men jazzen swingar. Besluar mig för att skaffa mig mer av ett liv. Mitt liv nu är så komprimerat. Det är jobbet, hemmet, oc två eller tre vänner. Ska börja 'gymma', dvs skaffa ett SATSkort för många pengar och låta det brinna upp.

Robin bjöd nyss R på n whiskey 'för kylan'. Men drinken vi älskar just nu heter Clockwork Orange. Det kommer snart ett recept.

Det är jättekul att det har blivit så många läsare, några hundra nu, även om ni är SÄMST på att kommentera. Ta det inte som en diss. Ta det som en upmaning.

Och snart, när jag köoper en kamera i veckan, kommer en följetong. Jag kallar den för 'Kom ut ur garderoben'. Ni ska få se alla de kläder som ruttnar i sin skönhet.

Puss

Smoke smoke smoke that cigarette

I tisdags hade jag och Sofie planerat in en ordentlig filmkvæll; vitt vin, Milk och sentimentalt dravel.

Hon bor ett stenkast ifrån Sentralstasjonen, så jag halvhalkar/halvløper hukandes nerfør Schweigaards Gates isbana, centimeter ifrån bilarna och trikken. Och så løtsligt hr jag springande steg i mørkret bakom mig. Tung andning som kommer nærmre, och hinner tænka att: nu sker det. Nu blir jag våldtagen, mørdad och allt.

Handen å min axel.

Det han sæger, den runda, korta mannen med helskægg ær: (jag sæger detta bara en gång, fr sådana hær saker ska egentligen aldrig upprepas, då dør magin).

"Ursækta, jag vil bara sæga dig det hær. Du behøver inte røka den dær. Du ær så ung, och frisk. Sætt pris på det. Før att vara en sann konstnær må du vara fri ifrån allt! Det var allt jag ville sæga dig."

Hur han visste att det enda jag vill vara ær en sann konstnær vet jag inte, men det var næra att jag fimpade dær och då.


Munchies

En gång, nær vi fortfarande bodde på Humlegatan, så lagade jag middag till Robin. Grillade ingefærs- och citronmarinerade pilgrimsmusslor, rødbeta dauphin, creme fraîche, balsamico och ruccolasallad.

Jag kan inte sluta tænka på den maten. Eller rødbetor. Ytterligare anledningar att længta till våren. Bring on the primører.

Jakten efter den gula skjortan



Drömskjortan, det satans originalet. Här lite för grymt snyggt buret på Ari Fisher i Project Runway, säsong 6.

Efter att ha spenderat två timmar efter jobbet med att finkamma alla affärer värda att snacka om i Oslo (förvånansvärt få; orkade inte promenera upp till Grünerlökka) så är jag så mätt på människor att jag vill spy upp alla paljetter, alla jeansskjortor och allt jag sett.

Men vad gör man inte för att hitta det där enda satans plagget som har förföljt mig i några månader i huvudet.

Den i gul, mer citrongul än solgul, men mer ljusgul ändå. Och i ett tjockare tyg än vanligt skjorttyg. Lite större än brukligt, men inte hängig. Men hängig nog att man kan knyta flärparna i midjan. Button-down.

Jag har get upp, lämnat in, kastat in handduken.

Men det stora pluset är att jag hittade skjortan på BikBok. Fast i fel färg. Så det blev en ljust rosa, längre variant.

Om du någonsin ser den här skjortan, den gula, ring mig. Eller köp den och skicka den och överraska mig.

En miniguide till Oslo

Igår satt jag och Sofie på Oslo Mekaniska Verkstad (eller Mek, i folkmun) i Grønland och tog en øl eller tre. Nær du kommer hit ska vi gå hit, æven om ølen ær lite dyr så gør miljøn det hela; mørkt, tænda ljus, øppen brasa, sækert hundra trædgærdstomtar som skræmmer en inpå livet.

Ska vi fika, du och jag, går vi till Bare Jazz på Grensen mitt i stan. Innergården har væxter och den bæsta musiken någonsin. Så køper vi skivor dom spelat efteråt, nær vi blivit kæra i någon låt.

Eller så går vi till Luna Park, dær ølen ær billig, klientelet ungt och det ær circusmålningar ver væggarna. Skæggiga damen, knivkastaren, karusellen, barnet med fr många ballonger som næstan lyfter, clownen.

Eller så vægrar vi gå ut, før att kylan gør att man går med korta korta steg, andas før fort med munnen som ett førskræckt O och kinderna blir stoppljus.

Men den bæsta varma chokladen finns på mitt jobb, Samson, på Egertorget.

Nu vet ni det. Nu ær det bara att komma.

Tina Kalivas AW10

 

Tina Kalivas høstvinter2010kollektion luktar Peru och Guatemala, en vilsen indian som simmat øver till Afrika med en japan, och lær sig origami.

Den vænstra klænningen på bilden ger mig sommarlængtan (læs: sommarångest) och barfotaføtter i græskænslor; jag tror jag måste ha den. Æga, klæmma och klappa på den, før att sedan packa ner den i en stor svart ask med benvitt silkespapper runt.

Jag tror att det ær kjollængden som gør det. On aime, Dieu, je l'aime!


hard work work



Jag tror att det ær något fel på mig ibland, før efter en lugn skøn juleferie så blir jag næstan barnsligt glad øver att børja jobba igen.

Jag tackar aldrig nej till ett extrapass eller att jobba øver. Aldrig en klump i magen innan jobbet.

Jag tænker att det ær trettiofemåriga mæn, chefer, lækare, som begraver sig i sina yrken såhær; inte jag. Inatt drømde jag om tårtbestællningar, leveranser, jordbærtærter och vikingloff i form.

Å andra sidan kanske jag inte ær sjuk, jag ær nog mer kanske lyckligt lottad.

Dagens outfit: Svart H&M Trend trøja med svarta pærlor, jodphurs, av dagisjobbet slitna jeans. Barnslig glædje øver att vara tidig på jobbet, dricka hett kaffe i det støkiga personalrummet och bara kosa sig (som norrmænnen hade sagt).

Undertecknat
En frivillig workaholic

00-talets uppgång och fall (when the heart guides the hand)



Jag vaknade i morse, förvirrad och lite morgonkåt efter en underlig dröm.
Sedan när jag väl vaknade till kunde jag inte förstå riktigt vem och var jag var; försökte stapla upp alla fakta, men allt jag kände var nostalgi och en känsla av saknad.

Det ena ledde till det andra, istället för att försöka hitta mig själv i det nya decenniet började jag bakifrån och staplade upp 00-talet för mig. Var tvungen att lyssna igenom det några gånger för att hitta fotfästet.

Här är i varje fall resultatet, kärleksbarnet jag fick med tvåtusentalet, det bästa av det bästa i musikväg fast destillerat. (klicka här för spotifylistan).

Utan inbördes ordning (bortsett från den första, för den är och var bäst):
- Madonna, Impressive Instant
- Antony and the Johnsons, For today I am a boy
- The Hives & Cyndi Lauper, A Christmas Duel
- Jenny Wilson, Clattering Hooves
- Motoboy, Ride my Wild Heart
- Bloc Party, The Prayer
- The Killers, All the Pretty Faces
- She & Him, I was made for you
- She & Him, Black Hole
- Kaizers Orchestra, Ompa til du dør
- Rilo Kylie, Breakin' Up
- The Knife, Silent Shout
- Wolfmother, Joker and the Thief
- Magnus Carlsson, Det värsta av allt
- Weeping Willows, Midnight Train
- Laura Marling, Night Terror
- Radiohead, Street Spirit (Fade Away)
- Thom Yorke, The Eraser
- Thom Yorke, Harrowdown Hill
- The Verve, The Drugs don't work
- Richard Ashcroft, Check the Meaning
- Marilyn Manson, Heartshaped Glasses (When the heart moves the hand)

Nu sitter jag tömd på tvåtusentalets musik, och nittiotalet knackar irriterande nog på dörren. Jag inser plötsligt att detta är det fjärde decenniet jag upplever, känner mig äldre än vad jag är.

Fär det enda som är sant är det värsta av allt.

Sex med fransmän



Fransmännen höjer återigen vår medvetenhet om att de är världens mest franska folk.
Les homme, l'amour, la fidélite av Maryse Vaillant framstår som Dump him - he's not that into you's elaka tvilling, förstedd med cigarett, basker och konstant halverektion.

Boken handlar naturligtvis i slutändan inte om en psykologisk analys av äktenskapets helgd.
Det handlar naturligtvis om hur franska män ska uppnå det ultimata målet; att få stoppa in den i så många  som möjligt, utan att bry sig om pappersarbete, eller andra människors välmående.

Vive la France, les francais et le shag!

!

Lägger fram vad jag ska svepa in mig i imorgon;
Stram, stram lång svart klänning, den med för tight hals så jag nästan kvävs, den jag knappt kan gå i. Stort ghetto fabulous halsband jag fick av min syster Siri i julklapp. Det är för mycket, halsbandet; en orm, en fågel, löv, blingbling, en ros, en ringblomma, tjocka kedjor, mer diamanter, större den här gången. Oxiderat silver.
Och så pudrat ansikte, utan färg.

Som vanligt.

Allt för att bli något annat än det här vita, mjuka, skarpa överallt. Ett svart utropstecken. Någonting måste jag ju vara.

Public Service



Nu när hösten har tagit i med hårdhandskarna så börjar man att uppskatta inomhusaktiviteter och apati, eller ibland antipati. En inomhusaktivitet jag verkligen har börjat hitta tillbaka till är radiolyssnandet, och den aktiva varianten av det. Jag brukade när jag var yngre gnälla massa om att jag är emot det passiva radiolyssnandet, t.ex. i butiker eller lugna favoriter. Sen har vi ju den mer aktiva varianten där man kan härja på egen hand, bli upprörd, för att sedan lugnas av någon låt som plötsligt körts in i debatten. Typ Ring P1, eller Klinga på P2 om världsmusik.

En annan favorit, som dock ej hör till musik osv, är Godmorgon Världen. Delvis för det klockrena namnet, samt för att det är så fint och populistiskt.

Fast det roligaste är de högtravande kulturprogrammen. Jag får alltid en bild av att man har tagit två (oftast kvinnliga, 25-28-åriga) praktikanter och gett dom en diktafon och en fribiljett till någon obskyr utställning. Sedan har de fått leka lite som de vill, kommit på ett flummigt ämne som ska 'analyseras' för att sedan krydda hela programmet med internskämt dem emellan som gör att de aldrig kommer till punkt.

För rätt länge sedan hörde jag ett sådant program på någon public servicekanal. Två tjejer spånade om lyckan i konsten. Det var inte ett tokigt upplägg då nutidskonsten ofta kan vara lite dystopisk eller ideologisk eller rentav propagandistisk. Ivf gör den titt som tätt anspråk på att provocera (huruvida den är det återstår till gemene man att avgöra). Och vad händer? Den lysta intellektuella debatten i programmet utgår, och ersätts av att de fnissande går runt i utställningslokaler och pratar om vilka färger som gör dom glada.

"Jamen, rosa och silver, det tycker jag är lite roligt. Då skrattar man nästan lite, liksom allts...eller vad tycker du?"
"Jamen äääär det verkligen lycka när man är glad? Alltså, jag tänker, vad är lycka? Eller vad säger du?"

Jag tycker världen om public service, men får för mig att kvaliteten urlakas för varje år som går, ivf på kultursidan. Det kanske är inbillning, men P3 kan användas som argument. Från en rätt sjysst kanal som fungerat som ett lite smartare och roligare alternativ till kommersradio à la Radio Match (för er som minns den eran) till en skrikig Sanna Bråding som snackar snoppar med Melinda Wrede. Eller jag vet inte, ungdomen kanske gillar det där skrikiga flamsiga. Jag kanske börjar bli tantig.

Men vafan, nog ska väl intervjuarna/programledarna kunna ställa lite frågor om musiken/konsten och vad artisterna vill i intervjuerna snarare än att skämma ut sig, medan man hör hur artisten i fråga blir mer och mer skeptisk. Mja. Vi får se vartåt det barkar.

Räddare än nörden




Det var så länge sedan jag snubblade över en av alla de snyggingar som på gängliga ben ramlar runt oslogatorna i sitt tillgjorda nördmode.
Bookish neatness, british flawless och ghost world och så jävla snyggt.
(Jag räknar inte in kissie i glasögon utan styrka)

Allt det där dog tyvärr. Jag saknar tiden då Napoleon Dynamite faktiskt var rätt cool och Woody Allen lite småsexig. Det modet som föddes av det skevidealet var så klart astillgjort vilket är nästan det finaste i kråksången.
Det gör mig lycklig när man får leka maskerad eller teater till vardag.
Eller i varje fall när andra gör det.

Jag tänker osökt på Imra och en kille till i min gymnasieklass som på tvåans
klassbild var nördar.

Och så tänker jag osökt på alla de böcker jag i den vevan åt upp; Räddaren i nöden, How to kill a mockingbird, the Great Gatsby. När jag ser de där nördarna på stan så tänker jag alltid på Holden Caulfield. Och så tänker jag att han som sköt Lennon nördade på den. De där nördarna alltså. Men hellre modenörd än mordnörd.

Men har du sett en, säg hej och hälsa att vi saknar dig.

Slaka Kyrka



Framför kameran står Slaka Kyrka, bakom står pappa och fryser. Jag vill så gärna ha en klänning som ser ut som den här bilden, med de bleka färgerna och rosablå frost.

Bakom kyrkan någonstans ligger farfars grav, så det är nog inte bara färgerna som gör mig lite söndagssentimental.

Ge mig lite socker, jag är din granne.

"Datorinkompetent, 20-årig rökare söker dig man/kvinna 14-99 som gillar långa skogspromenader som är duktig på blogheaders. Vi älskar att resa och att utforska varandra. Barn är inget problem. Du: gör ett blogghuvud med svarta fåglar och något snyggt sådär coolt så att folk tycker att jag är en häftig brud med viktiga åsikter. Jag: Tar credden för ditt vackra arbete, bor du här kan jag bjuda på en kopp gott kaffe som tack för hjälpen. ELler en länkning eller något.

Svar till längtarefterkärlek"

Ni fattar grejen.

La Poupée



La Poupée, Hans Bellmer 1935

Snubblade över den här våta barbiedrömmen, samtidigt som jag löyssnade på France Galls Poupée de cire, poupé de son och insåg att det måste vara ett tecken.

(Jag vet inte riktigt vad tecknet försöker säga mig, men sätt på låten, bläng på fotot och undvik att tänka på Chucky så uppenbarar sig snart något.)

Allt är gammalt igen

Är det bara jag eller har modet gått förbi hela den där retrogrejen och helt enkelt bara gör samma sak igen?

Är jag galen? Ser jag i syne?

När mode kommer tillbaka är det som en parodi eller tolkning på originalet, men nu har vi blivit så lata och cyniska att vi bara - ja - gör om igen. Tar samma slitna jeans som beckhamskan bar för tio-fem år sedan, samma magtröja som vi gav till myrorna. Inte ens det här sjyssta coola riktiga tidiga tvåtusentalet, utan bara det sunkiga LA chic tvutusentalet. Lustigt årtionde förövrigt, såhär i efterhand.

Vad fan hände med nittiotalets ironi inom modet? Är det det enda vi vägrar använda i ursprungsform?

Hela världen pratar tvärtomspråket med mig om sånthär, och jag fattar inte så mycket. Jag är bättre på fikonspråket eller rövarspråket.

Hohejoj dodå.


Dr. Frankenstein tar över!



Men NEJ!

Redan när jag publicerar känner jag hur hela världen blir sämre, färgerna avmattade och dassiga - det kan inte fungera såhär!

Likt Frankenstein ger jag det här blogghelvetet och mig själv elstötar; allt reser sig till tonerna av orgelmusik i moll och jag skriker fanatiskt att den lever, den lever, den lever.

Välkommen tillbaka.

Eller egentligen...

... det där förra var nog mer en dödsryckning.

brazil jack får dö med nollnolltalet. Long live the noughties, the noughties are dead.

RSS 2.0