Saker som går i kras


Jag vet inte om det är såhär jag känner mig, eller om det är såhär jag känner för att göra mot de omkring mig.

Känner mig bräcklig, lätt att putta omkull, lätt för att gå i småstycken just nu.

Försöker se det framför mig. Små skärvor av mig själv som ligger på en trottoar och bara är. Jag brukade drömma om det när man var teenage angst och allt var gymnasieskit och svart, ritade saker på Myrornajeansen och allt hemskt i livet kunde beskrivas med känslan man fick när man hörde på Neutral Milk Hotel. (fyfan)

Att en dag bara falla ihop på gatan och bli katatoniskt invandrarbarn och bara vägra inordna sig, vågra leva, vägra koppla samman tanke och handling.

Vägra finnas.

Bara skalet kvar.

Vågade aldrig. Hade hopp.

Mitt problem är att jag har självförtroende men inte självkänsla. En slarvig perfektionist, ett puckat geni, en blåst intellektuell bimbo. Vill att allt jag gör/är ska vara perfekt, men vägrar låta det bli det för att jag inte förtjänar det.

Är för mycket eller för lite, när man är ganska lagom. Borde älska mitt spatt, min nervositet, min sociala osäkerhet, min sociala säkerhet, mina dåliga skämt, min entusiasm som aldrig smittar någon. Borde älska att jag inte älskar. Borde försöka sova.

Vär-dig-het. (är att inte skriva sånt här på internet)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0