Yoko Oh No


Jag får en skön känsla i magen när jag tänker på att människor som Yoko Ono fortfarande finns. Jättevackra små asiatfåglar klädda i svart, hukad lite hastad gångstil.

De känns anakronistiska, ett sista döende andetag av nittiotalet. Jag trodde inte den här kulturen fanns längre.

Ni vet, den där New Yorkiga kulturen där du kan komma offentligt i tre minuter utan att bli gripen för ofredande.

Min syster, geniet.


Det här är min syster S. Hon bor i Paris sedan några år tillbaka.

Ikväll frågade jag henne om jobb och så. Det här är konversationen som följer:

Jag - Hur går det med jobbet?
S - Nejmen,  jag jobbar för min sociala status och personliga varumärke, dvs arbetslös i Stockholm.
Jag (som den jävla storasystern jag är) - Men du klarar dig?
S - Jag är en produkt.

Det går några minuter. Radiotystnad.

Jag - Kommer du till Sverige över din födelsedag? Jag tänkte kanske åka till Visby och fira dig om du ska dit.
S - Jag har mitt eget liv. Kan själv.

Tystnad.

S- Vet du hur många gånger jag har skitit idag?
S igen - 4.
S återigen - Inte mänskligt.
S - Nej nu drar jag.

Slutlig radiotystnad.


Ibland älskar jag min syster mer än ord kan förklara.

På det fjärde

Nu gör jag det, nu kommer jag ut:

Jag gillar verkligen inte niotillfem! Jag tycker att Elsa Billgren är skitläskig! Jag hatar 'söta tjejer' som ler från kindtand till kindtand och på ett jävla...GULLIGT äckligt sätt beskriver sina puttesöta liv på socker på toppen och vilka OTROLIGA klänningar (för vem fan har byxor) de hittade för fyrtiofem kronor på något obskyrt pensionärshangout i någon miniförort som är helt okänd. NI ÄR JÄVLA HIPSTERS! Om ingen har hört talats om vad sakarna ni köper kommer ifrån så gör det er inte till små älvor vi alla vill beundra och vara. Det gör er till JÄVLA HIPSTERS!

Nu kanske ni tycker att jag låter lite upprörd. Men poängen är att...


AAAARGH! Ingen ler så! INGEN! Jävla...bloggjävlar! FAN! Vad sur jag blir.

...frågor på det

Ärlighet

Okej, såhär. Min pojkvän ligger inne i vårt sovrum och låtsas sova för att han egentligen är lite sur.

Men allt jag kan tänka på är hur mycket jag vill komma ut ur garderoben här.

Nu gör jag det. Nu kommer jag ut ur den.

Frossa

I feberdrömmen minns jag mest bröd. Jag vaknade någon gång i halvtimmen, trodde jag var vaken för jag kan lika gärna ha sovit. Bröden (Dansk Rug och Ingers Rugbröd var det, rug är råg på norska) var kopplade till människors liv i drömmen. Och jag var tvungen att packa dom i en slags maskin som dödade dom, pulveriserade snarare. Och jag kände hur jag verkligen dödade de omkring mig.
Det är allt jag minns av den natten. Morgonen efter hittade jag och Robin två brödskivor jag hade rostat. Den ena hade en avgnagd kant. Resten av natten hade jag sparkat honom hårt.
Det här är en av de få anledningarna varför jag hatar att vara sjuk. Jag tycker så brutalt synd om mig själv, gnäller sönder R:s öron och ser ynklig ut. Jag blir ett barn.

Lady Gaga/Jo Calderone


Nu hittade jag det, Gagas bilder för japanska Vogue Hommes. Alter egot får en egen edetorial, "Too cool to care". En rökande kostymklädd flört med James Dean. Fler bilder finns här.

Svåra saker jag eller folk jag känner varit på Pappskalle

- Roberta from Spotify
- Skogsturken
- En nakenkatt
- Karius (of Karius och Baktus fame)

Det är en bra lek för man förlorar alltid genom att börja fuska.

Sex med män


Det måste vara värdelöst, utifrån modeperspektiv, med män. Att vara man strippar dom från profit, en uppenbar målgrupp och intresse.

Jag hör hur jag egentligen bara pratar om män jag käner, för jag umgås inte med några satans hipsters. Jag umgås med män eller grabbar som på sin höjd klär sig lite som Dexter i säsong 3. Trikå med knäppt hals, uppdragna muddar och alldagliga jeans.

På alla galor och random fotografier ser jag dom i vanliga kostymer, eller kriststrecksrandioga kostymer eller andra tråkkläder. De är mindre interessanta än Lady Gagas manboytolkning på något asiatiskt modemagasin ( som jag för gud inte kan finna nu, skicka länk om du hittar).

Det måste vara så tråkigt att välja mellan kostym och kostym. Vi har glittret och glamouren på vår sida. Men tråkigheten har sina fördelar. Det har den konstanta airen av att vara blaissé. Att vara uttråkat likgiltig inför det coola. Det är där männen har en up på oss. De äger oss i sin nonchalans.

Internetart




Christoffer Kane och döden


Alltså, för det första vill jag bara påpeka att undre radens andra från höger gör mig upphetsad.

För det andra så hatar jag nog läder på allt annat än typ fina jackor med vit fårull (hej veganer, ni förstår att jag menar allt ur en estetisk synpunkt va). Annars är det bara biker trash hoes.

Men när jag ser det här kommer romantikern i mig upp till ytan och skrapar, jag vill bara romantisera sönder mig själv. Jag och Captain Janeway i en kvadrant långt borta, livrädda men distansierade nog att njuta av färden, färgerna, nebulosorna och allt det där.

Fast sedan läser jag en bok, One day, som gör mig sjukt sentimental (men det är ju också en form av romantisering antar jag) så just nu sitter jag mest och känner mig dramatisk och vill gråta eller skriva ett mästerverk eller dö eller något.

Frågor på det? 2.0


By the way...

Det slog mig precis hur totalt äckligt namnet Acne är. Jag har aldrig tänkt på vad det innebär. Usch!
(Appropå något helt annat finns det fan inget godare är halvgrova brödskivor med ketchup, tunn tomatskivor, och sedan ett tjockt ostlager med cayenne, provencalsekryddblanding, svartpeppar och skivade champinjoner på toppen. I ugn då.).

Ett par sista tips...

... innan en eventuellt slutlig radiotystnad.

- Köp dig ett nagellack i en färg som ligger mellan brunbeiget och grafitgrå. Du kommer känna ambivalenta känslor inför vad det utstrålar och själva estetiken i det. Men andra kommer att påpeka det. Och intressera sig för det. Och du blir cool om inte populär. Jag fick mitt som "gåva" i en random brudtidning, och målade på mig det för att det var gratis.

FUCK pastellblått och mintgrönt. Beigebrungrått är ett statement i bara i det att bestämma färgen, som är en dimma. Har aldrig tidigare varit med om att någon ens kommenterat eller komplimenterat ett nagellack jag burit. Men nu. Men nu.

- Köp dig ett tacky torrsurt tyskt vin, om vi talar billighet så talar vi till exempel Dunavar Gewürztraminer -09. Bäst kombinerat med rostad smörgås med mycket smör och blåbärssylt och en pris General White under vänster överläpp. Svep. Jag sa, svep.

- Ta dig, när tillfället kommer, till UFF Underground på Storgate i Oslo. Inhandla INTE BARA en lårkort, klockad halvcirkelkjol i marin (med skarpare midja än björntråd runt tjockmagen). Du köper också en fantastisk sjuttiotalsskjorta i beige/crème. Mönstret målar ett party från tjugotalet. Unga damer, knappt myndiga á la art nouveaux. Kuddar i beige och gammelrosa. Lampor i smutsgult och dämpad mossgrön färg.

Och ja. Jag äger skjortan och kjolen. Jag bär skjortan nu. I papp plisserade lampskärmar, mattor rutiga i benvitt och buteljgrönt visar den, bland kvinnor pärlhalsband och raka klänningar. Alla färger verkar vara mättade, men de är i själva verket dammiga. De fäster inte på näthinnan.

Spiderhunter T


Är idag en lycklig ägare till en spindelfri lägenhet (haft en liten jakt med luftgevär och dynamit, allt luktar krut men det är det värt). Efter två dagar tillbaka på jobbet känner jag andan komma tillbaka. Känner lite joie de vivre förfan, sätta igång projekthumör som underblåses av Robins hemmastudioplaner.

Men i väntan på de stora stegen sätter jag på Roscoe på hög volym och får en hemlig celebrity crush på han Johnossitrummisen som är så fin att mitt hjärta spelar dubbeltramp.

Klädd i: båtringad tunt mosstickad grafitgrå och lång tröja (stulen av Robin), vita tights och galen frisyr som tror att den är L i Death Note, fast ljust blond.

Allvaret

Sista semestertimmarna efter en månad av högsomrig feberdröm. Imorgon 05.30 börjar mitt lilla allvar igen.

Fast i all ärlighet så behöver jag rutinerna. Desperat. Utan rutiner är jag ingenting. Jag är en hög på golvet.

Anledningar att älska the Ranelid

'Nuff said.

RSS 2.0