Ai Tominaga



Backstagebild från Armani, höst-08.

Min nyligen återfunna fscination av asiatiska kvinnor bygger i grund och botten på den hær kvinnan. Och en jättevacker, fågelspäd kvinna som var inne på mitt jobb igår.

Hon hade en kort frisyr som bara asiatiskt hår kan passa i, och nästan klyschig i de rena linjerna i de mörka kläderna.

Nitroglycerin och död

Vaknar innan klockan ringer ligger livrädd och med andan i halsen tills den ringer. Tänker mig att jag hör hur varje sekund tickar ner. Vet inte om jag låg så i en minut eller en timme. Svettig och lite darrig av kylan och det som hänger kvar av nattens dröm.

Jag minns bara lite av drömmen;
Att min nacke dras bakåt och bakåt och bakåt som i en kramp, och att någon har handen på min panna och pressar bakåt. Och att jag var liksom halvvaken hela tiden. Känner personens andedräkt och den luktar nitroglycerin och därför död.

Så när klockan väl ringer flyr jag täcket och värmen och pojkvännens kelsjuka famn, sitter huttrande i ett kolsvart vardagsrum, L snarkar i hörnet och jag jagar bort döden och sprängämnena med internet.

Sedan går jag till jobbet och är en helt annan människa. När jag egentligen är rädd och liten och osäker och FULL av oriktade eller i bästa fall missriktade ambitioner. Jag saknar riktning men jag rusar på. Lite som han den norske orienteraren som dog i skogen i veckan.

Sammanfattning av oslovåren

Våren i Oslo kan sammanfattas med få ord:

Tyskar och Tussilagos.

Pink Martini



China Forbes röst gör mig vek i benen, pirrig i magen, snurrig i skallen, bultig i hjärtat.

Jag vill leva i en film med långa klänningar med svepande fållar där hon sjunger allt jag säger simultant då det sägs. Kristallkronor i Sydamerika, och franska takvåningar med opiumstinna konstnärer i högar av sammetskuddar och Parismånen som enda ljus i skratten och praten.

De har destillerat allt som är vackert och på riktigt och sant.

Bowie


Nejmen det här känns ju rimligt. Tycker jag.

Solsken efter regn


Oslo återuppstår genom ett dis av vulkanisk aska och hagelflisor.

Det är en romantisk bild. Våldsamt väder, vackra vyer, vännen! Och efter två långa dagar av förvirring så ser man något i molnen som ligger högre än normalt (grafit till akvarellblå till mörklila har de varit) - Solen opch att det trots allt finns hopp om bättring.

Det blir intensivt. Vet inte hur jag ska tackla det här. Jag är labil på det pålitliga sättet - landar på fötterna och förundras men är lite skakad efter regn, hagel, snö, solsken. Blir så påverkad av vädret.

Skalar av mig de sista lagren av ylle, päls och fleece och återuppstår ur den isländska askan klädd i siden och silker (eller billiga imitationer) och känner mig som en prålig fjäril. Då vet man att det är vår i luften.

Mad Moment


Berömda sista ord:
"Sofie, har du någonsin varit inne på Eger? Inte jag heller, ska vi kolla lite?"

Halvvägs genom Marc by Marc Jacobsdjungeln viskfrågar hon om man verkligen får bära en H&M-påse här inne. Det är så det känns.

Silke, Stella McCartney. Mocka, krokodil. Byxdressar i siden.

Sedan mötte jag byxan. Och jag hade ett lite galet ögonblick.

Tio minuter senare stapplade jag med stirrig blick och bleknad hy euforiskt nedför Karl Johan. I påsen låg de inpackade i silkespapper. I sommar är de silkespapper runt mig, och jag lovar att aldrig aldrig matcha dom eller något med cowboyhatt.

Kollage

Min besatthet vid gratisgåvor när man köper tidningar har resulterat i en solkig hög Veckorevyn, Solo, Det Nye och andra brudmagasin med spännande inlägg i debatten gällande "10 tecken - Så vet du om han flörtar på jobbet" och "Onanidagboken".
Idag satte jag foten hårt i backen, hämtade sax och lim och satte igång.

Och voilá. En dignande inspirations- och modebok, med recept och tjocka kollage. Och en cykloplady Gaga; ett stort öga, Gagas fluffpage och en fantastisk himmelsblå klänning. Och instucket emellan skivnamn och artister jag tänkt att jag ska lyssna på när jag läst tidningen.

Jag blåser i egen tuta och säger att det blev jättefint häftigt och coolt.

Älska mig mer än livet.

Sex med Miuccia


Guido Harari fotograferade
Har kommit fram till att min favoritperson är Miuccia Prada. Vilket ju är ironiskt.

Jag är en inbiten snobb. Och Prada är ett slags antisnobbparadis av stil, klass och kvalitet. Diskret logo när andras draperas i egocentri och mönster som säger jag gjorde detta bara jag. Jag får ibland höra att man som kvinna ska beundra starka kvinnor. Hon får vara min feministiska hemliga idol.

Och Gud bevare Miu Miu. Gud i himlen.

Tangera

När jag slutade vid halv fyra beslöt jag mig för att tangera (läs: tanjera, som i att tanja; jag är ett verb numera) gränser för att vara acceptabel ur ett tjugoettårigt perspektiv.
Så jag och Åsa Larsson (snarare hennes Tills din vrede går över) spenderade tre timmar (läs: tre öl) på Garage tills jag hade avverkat Åsa, tills jag kunde henne och var färdig med henne.

Sedan drog jag vidare mot östligare berddgrader. Hemåt. Kände att min plötsliga endagarsalkoholism var åldersanpassat vacker, och att det var en ensamstund jag uppskattar. Låt det aldrig ta slut.

Onödigt vetande:

I norge är Tangera en dryckeslek. I Sverige att vidröra, uppnå samma resultat som, snudda.

Du är? Är du? Vem är du?



iamamiwhoami-grejen har börjat ta ut sin rätt på mig.

Trä, mandragora, djuren. Den semisexuella återfödseln.

Mina första okvalificerade gissningar låg på Röyksopp, The Knife eller Múm. Men media skriker Gaga och Christina. Låt dem skrika halsarna hesa.

Förr eller senare, som alla virala PR-kampanjer, avslöjar de frivilligt sig själva. Eller så dör de leende och tänker att de har satt ett spår och skapat ett frågetecken. Det har blivit som Lost för mig, det här. Jag vill inte längre veta. Den dagen jag får veta sörjer jag.

Jag vill att myterna ska få leva.

Såsom på internet, så ock på jorden.

Oslo - en musikalisk upplevelse


Bernard Ott, Le Virtuose

Någon i familjen över oss har sedan vi flyttat hit titt som tätt, gärna under seriösa samtal eller sena sömna nätter, övat på de tre tangenter han eller hon lyckats lokalisera på pianot.
(DU: Men pianot består ju av massor av tangenter! JAG: Ja, det var väl dit jag ville komma.)
I samma ordning. En timme i sträck åt gången.

C C E G, C C E G. Om och om och om igen.

Men nu får vi vi lite omväxling, som ju som bekant förnöjer vardagen.
Nu har personen funnit sin virtuosa vägledande stjärna; blockflöjten.

God strike me down.


EDIT: Åh gud i himlen, nu spelar han/hon båda samtidigt.



Shoes don't have souls

Åh nu står de där i hallen, omklackade vackra och glänser av svett och damm. Aldrig mer ska jag låta Paris ta en del av mina klackar, ett år har jag längtat och väntat och skjutit upp.

Men nu ska jag försöka sluta tänka på hur jag plötsligt 5 centimeter längre klopprar runt längs med ett kullerstens-Oslo, som en travhäst med hög svansföring.

Nu ska jag nyduschad smörja in mig i citronbody butter så att lägenheten doftar av mig, för att krypa in i sommarbustiern under ett täcke och se det nya Lost-avsnittet. (Eller bara googla CopperCab tills jag somnar).

Ge mig svar

Hur skär man sig i två fingrar samtidigt när man bara försöker göra god mat? Jo för all del man slinter. Men hur lyckas man få i löksaft i såret?
Man heter Tanja och är den mest otursamma flickan i hela världen. Jag vet 7 kollegor som just nu, när ni läser detta, skratta röven av er. För jag är klanteriklantera. Kul stämpel. Oajajajaja....

Mardrömmar



Jag har de senaste två veckorna haft återkommande mardrömmar om att jag bär på svaret till något slags livets gåta, universums existens och allt det där.

I drömmarna har jag blivit förföljd en man med en slags trälåda med metallknappar och reglage som han skruvar på för att mäta av mig. Eller så har en grupp barn sprungit efter mig och jag har klättrat så högt jag kunnat komma, men de vill skaka ner mig och slita upp mig för att få reda på allt. Och jag vet ingenting.

Jag tror att jag har ett lite skevt förhållande till vad jag tror förväntas av mig.

Eller så hatar jag min mamma eller något. Freud var bara en gammal lirare.

Men så vaknar man insnärjd i två täcken; blöt som efter en dusch. Och man går upp och går ut för att ta sig till jobbet. Och så ligger hela dalen i ett morgondis som luktar mull som börjar tina, den eteriska olja som de få knoppar som kommit utsöndrar när solen skiner på dem och bark.

Och då är allting helt okej. Tills man somnar igen.

Tjena

Aftonbladet skriver om en läkare under utredning för 20 dödsfall. Han kunde tydligen "förutspå när de skulle dö".

Han är ju läkare. Låter inte det mer som att han gör sitt jobb? På ett sjukhus. Platsen dit folk åker när de är sjuka och ska dö?

Nästa vecka, polisen som anklagas för att ha en nära kontakt med kriminella.

Mitt hus


Jag ska ha ett stort hus med skog i ryggen och åker vid sidan, med havet framför, och klippor. Det är ett smalt men högt hus, vitt.

Klängrosor, smultronjasmine. Ingen ful, illaluktande spirea. Låga stengärden och höga mossgröna stövlar på farstun.

Ateljé på övervåningen när man slagit ut väggen i riktning hav/åker och täckt med glas. Sovrummet ligger bredvid, och ser ut som på bilden. Och om jag en dag vaknat upp och hatar det så vet jag vad allt jag behöver göra är.

(Spiraltrappan upp ifrån köket/vardagsrummet är smal och trång, med bokryggar målade på varje trappsteg.)
(I vardagsrummet hänger det uppstoppade fåglar på små krumma kvistar och hjort- och rådjurshuvuden, men i hallen bara på tråplattor monterade horn, målade grå.)

Sexism

Som vanligt är Madonna inblandad i det här. Hur vet jag inte, men jag anar hennes aura.

Mormor

Min mormor var en donna när hon var ung, nu också. Hon kallades för Liss för det lät mer amerikanskt, dansade i salonger och bar fascinator. Bilden ovan blev tagen -49 eller -50 trodde hon när hon gav den till mig, av en då känd fotograf jag inte minns namnet på. Den har alltid stått på mitt köksbord. Jag äter frukost med henne.

Hjärtformat hårfäste, äppliga kinder. Jag önskar jag var mer som min mormor, men mindre orolig. Jag måste snart åka till Malmö för att se henne igen.

Mina gamla vänner



En dam jag inte känner.

Idag har jag samtalat lite med mina faoritstamkunder, konstnären med dåliga tänder som kan prata med duvor och jordgubbstårtedamen som är 145 cm lång och missnöjd med glimten i ögat.

Igår hade jag ett längre samtal på tåget hem med en iransk man som berättade sin livshistoria klockan 1 på natten.

Mina nya vänner har alla fyllt sextio, några av dom mycket mer än så. Jordgubbstårtedamen närmar sig nog nittio.

Jag vill också hinna med vad de har. Importera nudlar från Thailand, tala med duvan Oscar som följer mig överallt, dansat swing på Ritz. Det finns något jag älskar med äldre människor. En skamlöshet.

Grillning

Igår:
Hemgjord potatissallad med purjo, röd- och vitlök, avocado och dijon. Grillade folieknyten med örtlax, citron och fetaost. Vitlöksbaguette.
Solen stod högt över fotbollsplanen och vi spelade schack medan laxen grillade. Jag förlorade ("med flit").

Sköldpaddsfärgade solglasögon som förvandlar hela mitt ansikte. Buttondown och bleka jeans med dubbel sidsöm. Skinntofflor.

Allt för att sedan försvinna ut i natten och hamna på underliga platser med annorlunda människor utan att veta sin roll i livet.

Igår var en lärorik dag.

Got milk?



I fredags menade Robin upprepade gånger på, med ett nästan lite irriterat uttryck, att jag såg ut som någon "Clockwork Orangemänniska".

Jag tog det som en stor komplimang och flinade dumt medan han såg ännu lite mer störd ut.


Jag tror att Kubricks filmatisering av Clockwork Orange i grund och botten drog en ring i sanden runt vissa beteenden och utseenden och förkunnade hur vår stora vackra modiga framtid skulle komma att se ut och dikterade hur vårt mode en dag kommer att se ut. Vi har börjat tagnera det med Gaga och RihRih och till viss del tagit ut det till det riktiga gatumodet.


Vi kommer en dag sitta med mina idealvita ben, stora färgglada afrohår och neddrogat gurgla nonsensryskengelska.

I can't fucking wait.

Ett värdigt avslut (McQueen F10)

Detta är vad McQueen postumt vill att vi bär i höst; en barock cirkus Brazil Jack i svart, vitt, rött och guld. Tunga tyger och florig tyll. En yr kines vilse i Versailles labyrintiska korridorer, festrum och hallar.

Det tunga strukturtygen är den diametrala motsatsen till de plötsligt flygande tunna som svepar upp damm från bonat golv.
Och så plötsligt, bland de viktorianska och barocka och gamla gamla gamla kommer min favorit:
En skräddat uppdaterad sjuttiotalist där benen förvandlas till svepande stolpar av dolda skor och stela veck.
Och nu efter hans död kommer hans sista kollektion nästla sig in i varje Vougeredaktörs garderob och varje Tavis önskelista.

Godkväll Lanvin

Paolo Roversi fotograferar Lanvin.

Med den blinkningen säger jag godkväll till en nu blåhimlad och solig Oslokväll. Godkväll, Ryes, Godkväll den bästa och finaste Robin som finns, Godkväll promillehalter i cochenillefärgat blod. Godkväll fotobåset på Oslo Sentralstasjon där vi gömmer oss innan sista tåget går hem för att ta larviga kärleksbilder.

Nu knäpper jag klänningen och önskar att jag kunde gå naken under, ut i natten.


En uppmaning

Se mitt geni.

Grå rök



S mötte mig när jag slutat.
Himlen grå, husen gråa, människorna gråa. S's trench coat svart, hennes hår nyfärgat svart, håret fortfarande lite blött. Det kanske bara var regnet och jag som byggt på resten.

Hon har en rökig, lite nasal röst. Vi rökte och drack kaffe. Röken grå.

Men om det nu ryker så pyr det strax under jorden.

Det kändes ändå att en tunn tegel- och hudfärgad vår snart har premiär med Oslo som scen, She & Him som soundtrack och Holmenkollskuliss och fjordpublik. Jag ska spela huvudrollen i sandfärgsklänning med fransar längst ner, pärlemorknappar och tygbrodyr runt brösten. Rak tjugotalsmodell. (Jag köpte den idag).

Bourdeauxskorna är inlämnade för klackning, snart snör jag dom hårt hårt så att blodet i benen försvinner och de blir mjölkigt vita.

Det är min vår.

Bardot

Just nu vill jag inte vara här.

Jag vill vara i ett hus långt ute i skogen, eller avskilt vid havet eller någon sjö. Jag känner mig inte som en så bra person idag, småsint och jäklig och falsk. Inte för att vara elak. Bara för att inte släppa ut magman.

Det vore så mycket bättre om jag inte var så stolt, eller om jag var avskild i ett hus långt borta. Det skulle vara rogivande och välbehövligt med tallar och träd idag. Hjortstigar.

Jag heter Mel-an-ko-li idag. Och jag leker Bardot med tunga ögon och glada sjuttiotalsfärger och -blommor och stickade vita lårstrumpor.

Sex med Peggy Lee

Det luktar bussväg parallellt med Stångån om Peggy Lee.
Det här lyssnade jag på när jag åkte in.
Det här när jag tog bussen hem.
Quelle femme.

Hej Conrad här får du reklam

HÄR ska du läsa nu. 
Conrad om du läser det här, du minns säkert också den där spontantorsdagsfesten hos dig, på sommaren efter jag hade tagit studenten. Jag kom och tänka på den när jag läste det här. Det var en rätt speciell kväll tycker jag. Intensiv och brokig.
Trots allt saknar jag inte Linköping. Eller så är det Linköping som inte saknar mig.

Idiot Inc.

Jag försöker att samla samman mitt under den senaste månaden lite spretiga liv till en enhet igen. Skapa bokslut. Fasta rutiner jag trivs bra med. Det är en sjukt skrämmande process.

Vad jag än gör så ifrågasätter jag plötsligt varför och hur jag gör det. Jag vill inbilla mig att det jag sysslar med är en oorganisk form av vuxenblivande. Men det är ju ett skapandet av en identitet som utstrålar något annat än vad jag i grund och botten har till personlighet.
Jag vill kalla det för omstrukturering av Tanja Inc.
Men I Grund Och Botten är det nedskärningar efter en recession
.
Det hade varit så mycket lättare, för det är ju sjyssta grejer jag fokuserar på (en finare lite längre väg hem från jobbet, skissande och att måla) om jag inte hade känt mig så outhärdligt stolt över vilken duktig tjej jag är. Då blir man besatt av att göra andra uppmärksamma på vilka bra saker man gör för sig själv. Annars saknar de värde.
Egentligen är det väl same same för vem man gör det. Men det är en irriterande tanke.
Varför kan man inte vara konstant och ointaglig för trender och andra människors åsikter? Varför är den människan jag ser upp till och vill vara en sådan idiot?
Jag sysslar bara med hårda värden just nu. Det är lite svartvitt allt det här. Det är väl därför jag "omstrukturerar".
På en sidonot:
Ordet idiot kommer ifrån grekiskan, och betyder 'person utan yrkeskunskaper' eller 'vanlig invånare'. Nu vet vi det.

Life Satisfaction Sofa

Min vän Helena (den lockiga blonda högst upp) studerar industriell design i Lund. Det här har hon och två kurskamrater skapat för Möbelmässan i Milano på temat Design by Numbers, för att sedan ta sig vidare till Berlin.
Soffan är baserad på statistik som visar life satisfaction i olika länder. Så soffan är en faktiskt modell av världen, och beronde på var du är så sitter du olika bekvämt.
Materialet är skum och täcks av ni vet det där som de mjuka bollarna man hade på gympan var täckta av.
Det här är ett exempel på varför konceptuella möbler är mycket intressantare än konceptuell konst och mode (även om jag också ser de gemensamma nämnarna), den estetiska delens anpassning till denpraktiska tillämpningen blir så mycket mer obunden än inom modet, och så mycket mindre töntigt statement än inom konsten.
Heja Helena!

Självporträtt no.1


Låt oss kalla det ett startskott i vältrande i mig själv och mina drag.

Den som nischar sig mest vinner

Jag har gjort en snabb och ogenomtänkt fallstudie (med många många motargument och exempel som bekräftar mina regler) i vårmodet och sakernas övergripande tillstånd.

Mina slutsatser är som följer:
- Den som nischar sig mest vinner.
- Allt är ett skådespel.
- Att sträva efter perfektion gör oss frånvända och trés trés blassé.
- Den som inte skådespelar är tragisk och kommer att dö.

Allt inom mode, konst och en kombination av de båda är ett självförverkligande och självbejakande och grävande efter det sanna jaget genom att utforska och definiera allt som inte är oss.

Konst och mode är så banalt och verklighetsfrånvänt. Det är hela charmen. Det är en ulv i fårakläder (i nyskapande snitt och ekologisk ull, designat av Phoebe Philo).

För att inte bli tragisk och dö ska jag ägna mig åt samma sak; självporträtt efter självporträtt på självportätt. Då jag inte är helt grym på varken perspektiv eller skuggning eller realism så blir det skeva smil. Som på det där porträttet jag gjorde till min lillasyster innan hon flyttade till Paris (se nedan) på oss när vi är små. Bajsnödigt leende. Fast det är rätt likt hur jag ler. Som farmor en gång så finkänsligt beskrev det, jag är ju helt sned i käften.

Jag ska överexploatera mig själv tills jag blir verklighetsfrånvänd och introvert på ett jävligt uppmärksamhetskrävande sätt. Då kanske jag blir cool igen. Begreppet om tragik är så banalt. Lika banalt som mode och konst men mycket mer livsviktigt.



Tanja och Siri, Akryl, 30 x 30 cm.

Ab Aeterno



19 x 25 3 Color Serigraph printed on #80 lb. av Brady Clarke.

Jag kan inte vänta tills nästa avsnitt och kommer gråta floder vid säsongsslutet. Helgens Lostmaraton gjorde mig yr och vimmelkantigt upphetsad.

Vem tänker köpa en av de 90 prints han säljer för 35 dollars till mig? Nu? Du. Exakt. Du.

Sex med Laz Marquez



Laz Marquez är den bästa AD/illustratören i världshistorien. Allt finns här.

När jag blir stor vill jag kunna skapa sådana grejer. När jag blir stor ska jag vara Laz Marquez.

Schmåskafton



Nejmen glad påsk på er också då.

Jag sitter lite tunghøvdad på jobbet. Gårkvællen på Gloria Flames luktade motown och sjuttiotal (det førføljer mig fortfarande.) Føtterna ær dansømma. Tack fr en trevlig kvæll Sofie, Hannes, Jade och Andrei.


That 70's Tanja



Ikväll kanaliserar jag sjuttiotalet (igen). Vad jag än klär mig blir till sjuttiotal. Min Midasförmåga är avstötande på attraktivt sätt.

Den där kjolen jag tjatat om; den som går från under bysten till fotknölarna i rosabrunalilaoranga blommor mot mossig grund, svart linne, Bardotögon och ett för högt skratt. Första april har lurat mig igen.

I mina öron spelas En tur ut på landet av Bo Kaspers Orkester, i huvudet. Jag har fått pengar, idag är jag rik. Jag har köpt en båge på femtonhundra kubik. Första versen om och om igen. Nu spelar huvudet Cigarett. JAg har stämt träff med en tumör.

Nu går jag ut för att möta min tumör i ett nerstängt, mulet Oslo som skriker VÅR och måsarna skrattar till svar mot en violettgrå bakgrund.

April

Ett aprilskämt här vore som att vara ärlig en hel dag.

RSS 2.0