Tack

Jag vill ta tillfället i akt att tacka för alla mail, telefonsamtal, sms och välönskningar jag har fått. Det gör så gott i hjärtat. Känner de som drabbats av död i familj eller i vänkretsen och jag känner inte att jag tar mig friheter när jag säger att alla sänder dom all tanke och kärlek.

Oslo börjar gå tillbaka till ett halvvägs normativt tillstånd, som jag skrev igår. Några av avspärrningarna börjar dra sig tillbaka mot Youngstorget men det är inte många meter. Man hör fortfarande pilisbilssirener och militären vaktar de gränser polisen har satt upp. De flesta krossade rutorna har blivit igenspikade med träplattor. Det ösregnar fortfarande här. Alla vänner eller rentav nästan okända pratar fortfarande om vad som ahr hänt, hur man blev berörd. Det är helt sjukt att se hur alla går samman här. Efter alla gråt och shock står vi alla kvar som medmänniskor istället för hat- och grälsjuka individer som vill se blod. Ingen som jag har pratat med varken i jobebt eller i vänkretsen önskar att se Anders Behring Breivik död. Alla pratar om att stänga av TVn under hans rättssak imorgon, för att om han får chansen att tala så får han som han vill. Han får göra sitt budskap hört.

Imorgon klockan 18-00 går vi i roståget från Rådhusplatsen Det är just nu inte tillåtet med fackeltåg som var planen för att skydda deltagande, så vi bär rosor istället för eld. Symbolen talar för sig själv.

Jag vet att många har använt Maria Menas version av Mitt lille land som tröst och kampsång för att stå samman i den här helt jävliga och sjuka situationen. Jag har idag på jobbet spelat Iris DeMents Our town, och vi och många andra som har hållt öppet idag har tänt ljus.

Man har en stor lust att vägra läsa tidningarna eller höra på radio eller se på TV just nu. Man vill inte behöva tänka på det. Men jag tror att det är precis det vi måste göra. Oslo är min hemstad sedan mer än två år tillbaka, det är här jag har alla mina vänner, alla mina rötter i mitt vuxna liv. De senaste dagarna är alla oavsett pass och visa norska här. Det enda vi kan göra är att gå vidare, men inte glömma och se bort ifrån allt som har hänt.

Explosionen i Oslo


Vill bara att alla ska veta att jag och alla jag känner har klarat sig. Vi är alla omskakade men under omständigheterna har vi det bra. Inga skador.

Ibland blir ord fattiga och tomma. Och för att förklara det som har hänt så är det bara i de enklaste formuleringar. Det känns fortfarande helt sjukt och bisarrt.

Jag var på jobbet när det hände, på Smalgangen på Grønland. Plötsligt skakade huset och det smällde. Jag och min kollega gick ut och ser oss runt och frågar vad det var som hände. En kund menar att blixten har slagit ner i huset. Sedan hör jag en stamkund som då sitter i telefon säga bomb. Bilbomb. "Di har bomba regjeringsbygget!" "Nei, det kan ikke vaere sånn..." "Nei, jeg snakket nettopp med nevøen min, han det var VG-bygget!" "Nei, jeg lover, det var lynet, jeg så det, like ved brua!"


Någonstans i allt finns en oförståelse. De som har telefoner med internet börjar se i mediabruset. När vi har förstått att det verkligen är en bomb börjar vi ringa till alla vi känner. Får inte tag på mina gamla kollegor på Karl Johan som inte ligger långt från Akersgate där bomben gick av. En god vän som jobbar nära springer in och berättar att deras tak har ramlat ner. Jobbar undan det värsta och säger till min kollega att jag inte kan vara kvar. Jag måste hitta de jag bryr mig om. Vi tar följe upp mot stan, tar mig till min förra arbetsplats. När vi kommer upp mot Gunnerius börjar vi se allt glas, och det luktar brand. Det är tunn rök som hänger överallt i luften. Det är så många människor överallt, sirener, militärer börjar strömma till från avspärrningarna som redan är uppe. Tar mig upp till Egertorget och ser att rutorna är urblåsta, men det är inte avspärrat där och alla verkar ha det bra, tros chocken. Går tillbaka till jobbet för att hjälpa min kollega. Så hör jag en av de få som faktiskt är ute och beställer kaffe säga till de han är med "Nå er det en fyr som har dratt pistol på Hedemark, Utöya...Politi, sier di..." Vid sex - halv sju kommer securitasvakterna och ber oss att stänga, långt efter att polisen bett alla att lämna stan. Vi stängde espressobaren så fort vi kunde, kan inte tacka Karoline och Sofia nog, all gråt och alla samtal och all förståelse. Sa till alla kunder som satt kvar att de bara måste ta sig hem.

Det finns inget sätt jag kan förstå vad som hände, jag är fortfarande skakad, det är så många utblåsta glasrutor och så bisarrt att se militärer med automatvapen. Stan är nästan som vanligt fast helt bisarr smatidigt, avspärrningar, sirener, vapen.

Jag sänder alla mina tankar och all min tröst till de jag känner som har blivit drabbade av död i familjen, och de som var på ön. Är så less på sirenerna som dånar förbi fönstret, och på att vänta på svar från de sista man inte fått kontakt med. Det är som en dålig, dålig dröm att vara i Oslo. Men det enda man kan är att hålla ihop. Det har vi gjort sedan sekunden vi förstod att det hände. Jag har aldrig hört eller varit med om ett sådant stöd som jag har upplevt här.

Just nu, när jag skriver, ösregnar det i Oslo. Åskan gick just och smällarna var outhärdlig. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan man har i magen. Mer än ett dygn senare har det inte sjunkit in. Det är en klump. Men det är för sjukt, så man ser bort ifrån det och skrattar. Vi som jobade idag kände en slags skam, eller obekvämhet när vi var trevliga mot de man betjänade. Alla kunder man kände igen, de man mötte på gatan på väg till jobbet, de man bara har träffat en gång men känner ansiktet till - de frågade om man hade klarat sig bra, om ens nära var drabbade.

Alla är präglade. Det åskar fortfarande i Oslo.

Nedan följer ett par av de bilder jag tog timmen efter bomben sprängdes, och idag när jag gick igenom staden. Jag ångrar inte för en sekund att jag gick upp till stan, trots löften till nära och kära - jag behövde se, behövde kunna greppa vad som faktiskt hade hänt trots att det inte går. Vi alla behöver känna med de som drabbats på riktigt.
.

Walpurgisnacht

Saker att göra på vappen:
- Dricka kaffe i sommarvärma på balkong
- skrämma bort häxorna som rider mot Blocksberg med eld och visselpipor
- läsa Faust
- känna klockan ticka ticka ticka, för inatt är gränsen mellan de döda och de levande svagast under året.

29 april


Smaskigt fakta

Ni trodde jag var död, va. Men inte faen, nej nej, bli inte besvikna nu, jag andas, lever, frustar runt som en vårkläckt kalv på halvgröna/halvskitgula ängar.

Återvänder för att hylla Anna. Anna säger i kort format vad jag känner i den här bloggposten, i den här bilden.

Och skapar precis samma könsla, vilket ju är ett litet antiklimax.


Jag känner så att jag lite vill ge upp när alla andra är så kreativa och smarta och gör saker av sitt liv, och uppnår saker. Merparten av minna vänner har antingen fått en eller annan chefsroll, precis blivit färdig med magisterexamen i något astungt ämne (typ matematik) eller blviit antagna på superfina skolor i något utland (hej Helena, grattis igen, du förtjänar det till tusen!). Ochd et gör mig såklart asglad. De förtjänar allt. Men vad håller jag på med?

En del säger att jag har ett bra liv. Att jag har fina egenskaper och är kreativ och smart och sånt och lite halvsnygg på en bra dag. När jag inte jobbar (och jag gör det dessutom bra, jag är fan grym på mitt jobb för det mesta) så dansar jag lindyhop och blir bättre och bättre på det och lär mig massor, och om jag inte gör det så ja, då dricker jag öl med vänner.

Det är väl kanske inget dåligt liv. Men alla andra verkar vara så mcyekt mer kreativa, så mycket mer smarta. Antingen har de medfödd talang eller så har det ämnet i sig att arbeta för sina mål.

Jag tänker att jag borde vara/veta bättre.

BEFÄNGT.

Willkommen




I used to have a girlfriend
known as Elsie
With whom I shared
Four sordid rooms in Chelsea


She wasn't what you'd call
A blushing flower...
As a matter of fact
She rented by the hour.

The day she died the neighbors
came to snicker:
"Well, thats what comes 
from to much pills and liquor."

But when I saw her laid out like a Queen
She was the happiest...corpse...
I'd ever seen.

I think of Elsie to this very day.
I'd remember how'd she turn to me and say:
"What good is sitting alone in your room?
Come hear the music play.
Life is a Cabaret, old chum,
Come to the Cabaret."

Kom till cabaréen.

9/30

Min tro

Återupplivande av Manifesto Braziljack, en trosförfattning av agnostisk och egoistisk art:


Guds Moder från Vladimir


Jag lovar och svär att aldrig berätta sanningen, hela sanningen eller knappt ens delar av den. 

Jag lovar och svär att alltid bete mig som en oförbätterlig konformist i jakt efter originalitet och berömmelse. Precis som alla andra. 

Jag lovar och svär att vara en glad och förnöjd person, men enbart pålysa om mina nervösa, ledsna, missnöjda sidor. 
Jag lovar och svär att överkommatera och strössla med bisatser.

Jag lovar att dricka för mycket. 

Jag lovar och svär att urskiljningslöst betrakta wikipedia som sanning. 

Jag lovar och svär att aldrig källhänvisa. 

Jag lovar att använda andras bilder.

Jag lovar och svär att bete mig som att jag vore förmögen. 

Jag lovar att vara pretentiös, ty däri finns ljuset;

Jag lovar att använda semikolon opåkallat. 

Jag lovar och svär att dyrka Ordet, Konsten, Musik jag knappt ens gillar (men få har hört talats om den, eller alltför många), Antedeluvianism, Dilettantism, Linda Leopold, Captain Ahab och den Heliga Alkohol som doppar huvudet i glömska och arrogans. 



Ty Riket är ditt, och Makten, och Härligheten. I Evighet.

Amen.

Vårregn


Spring Rain, John Sloan, 1912

9 plusgrader, solsken ibland överskyat av små moln med spiggregn prick prick prick mot huden. (hellre det än bombregn kaboom-kaboom över Tripoli).

Har ledigt kvällen ut och imorgon, men vet inte hur jag ska bete mig när det plötsligt luktar vår. Har glömt vad man hittar på. Så jag syr om några kläder och inser att det är det enda spännande jag har att säga om livet just nu.

8/30

Ett ögonblick




Vi sitter på balkongen och försöker att inte få snö på fötterna. Jag röker, men hon försöker dölja det för sin familj så hon tar bara småbloss av min. Vi har precis talat om supermånen. Vi har druckit en del vin. Plötsligt säger hon tyst och nästan drömlikt:
"Jeg liker månen og stjernerne...".

De tre sekunderna innan vi börjar fnissa åt det banala i det hänger tyngdlöst i luften och jag tror inte att någon av oss tänkte någonting, tills världen kom rasande tillbaka.

Rödvin skapar ögonblick som ingen annan.

7/10

Min bästa vän

Mina bästa vänner är spöken allihop. Minnen och romantiseringar av det som har varit, eller poltergeists som stör min nattsömn.

Vänner är svåra för att man aldrig känner dom helt eller förstår dom helt. Eller vi tycker om att säga att vi gör det, men det gör vi inte. Det vi inte ser eller får med oss fyller vi i med oss själva. Vänner är som halvt genomskinliga glasrutor.

Men när jag inte ältar så är det Sofie, öl och snus.

FRIDA


När jag var ett kiddo, eller i vart fall mer kiddo än jag är nu, läste jag FRIDA och tyckte att det var en tidning för nästan vuxna. Man fick läsa om mens, petting och Peter Jöback och sådant.

Man kunde köpa en FRIDA-cdrom med kalender och grejer, och om man tryckte på escape så dök en sjysst hamletuppsats i word upp, s¨att man kunde låtsas att man gjorde annat om någon förälder kom in i rummet.

Varför har inte någon utvecklat samma sak fast med porr? (jag kommer bli rik på idén).

DS
Knivlisa, om du läser detta (funkade ju sist) så är du en fortfarande en härlig tjej. Och fortfarande välkommen. Har god kaffe och grejer.

Re-take 5/30




Vad är kärlek?

Baby don't hurt me. Don't hurt me, no more.

6/30

Min dag


Min dag är vertikal snöslask som attackerar uppifrån, försöker dränka allt i... jävla gegga. Men personligen har jag en ganska fin dag ändå, ledig efter morgonens storstädning av lägenheten. Allt luktar Jif och grönsåpa, utom mitt rum som luktar Dresden -45 och tvättkorg.

Ser på Black Books och snöregnet utanför fönstret. Det är så tungt att det bara är som vita hårstrån eller streck som går ner i jorden. Repeterar och övar kick ball change för mig själv, men det är svårt utan kavaljer.

Lyssnar på the things we did last summer och drömmer tillbaka till varmare tider.

All the cats join in


Undercover med realistiska kattbroderier och fantastiska pressveck i gråa slacks, med polo i samma blyertsnyans som man ser bröstvårtor genom.

Längst ner Givenchy negerjockeyamazon som en glansig hiphoppanter på 80-talet.

Älsker den övres tidlösa banalitet och den understas färg- och materialkombinationer.

AND ALL THE CATS JOIN IN

Kavring


Jag hoppas att ingen har missat att Viggo Cavling gästbloggar hos Studio Total. Trots att hans andra blogg enligt egen utsago handlar om "kommunikation och vikten av att tänka efter". Vilket ju låter helt idiotiskt. Hans gästbloggande ska handla lite om kvinnor och mat, vilket ju är en sjysst kombo som jag själv gillar rätt mycket. Trots att män är från Mars och kvinnor från helvetet.

Att tänka efter är oorganiskt, och därför emot naturen.

bloglovin

Om

Min profilbild

Tanja

RSS 2.0